För er som har väntat.
Emily från Chicago flyttar till Paris för att arbeta i sociala medier och slits mellan sina känslor för en hunky fransk kock och en lika hunky brittisk finansman. Hon reser till jobbet med designerväskor så små att det inte ens går att få plats med en mobiltelefon i dem och faller i en nyckelscen i Claude Monets näckrossjö i Giverny (eftersom hon bråkar så intensivt med kärleksrivalen Camile).
Seriens franska skådespelare i den första säsongen av Emily i Paris hade alla ett konstant uttryck av mild överraskning i sina ansikten. Som om de inte riktigt kunde ta in att de deltog i något så dumt.
Nu har de vant sig.
Emily i Paris är en succé.
Om du inte redan har gjort det bör du begå ordet “slop” i minnet. Det är AI-revolutionens motsvarighet till internetrevolutionens “spam”. Precis som spam eller skräppost blev nödvändiga begrepp när våra inkorgar började svämma över med oönskade e-postmeddelanden för 30 år sedan, har ordet slop myntats för att beskriva AI-erans motsvarighet.
Slop är meningslösa AI-genererade artiklar på webben, det är de fula AI-bilderna som får Microsoft clipart att se ut som Claude Monet och inte minst slop är de stilmässigt usla översättningarna av text som fyller en allt större del av våra digitala liv.
Forskare vid Amazons webbtjänsters AI-labb uppskattade nyligen att över 50 procent av alla meningar på Internet är halvkorrekta sluddrig engelsk slop. Detta oroar forskarna eftersom det blir en existentiell risk för AI själv. Om inget görs kommer modellerna att börja träna sig själva på sitt eget usla språk.
Och blir värre och värre.
Slop har dock också fått en större populärkulturell betydelse. Och det hänger ihop med hur den digitala ekonomin fungerar i vidare mening.
För slop är inte bara AI-bilder där Jesus poserar med en dinosaurie och alla har sex fingrar på varje hand. Slop är också Emily i Paris. Slop är det faktum att det finns 31 låtar på Taylor Swifts senaste album. Slop är filmen Deadpool vs Wolverine. Slop är många av de så kallade barnprogrammen på Youtube. Och slopp är en del av innehållet i de flesta av dagens tidningar.
Det som hände (redan för ganska länge sedan) i den digitala ekonomin var att utrymmet för innehåll blev oändligt. På världens tidningsredaktioner gick man till exempel från att diskutera vilka texter som skulle “få plats” i papperstidningen dagen efter till hur man “fyllde sajten” nästa timme.
Det är klart att det gör skillnad.
Streamingtjänster som Netflix samtidigt behövs för att producera enorma mängder tv. Dessutom kan de göra det billigare. Vi gick in i en era av slop. Vilket nu har påskyndats av AI.
Slop är innehåll som, för en sak, känns repetitivt och tandlöst eftersom det bokstavligen skapas (i många fall av en maskin) för att fylla ett oändligt digitalt utrymme. Slop har lett till en kultur där artister släpper album med till exempel 31 låtar. Även om bara femton av låtarna är bra. Det finns alltid någon där ute som lyssnar. Det digitala tomrummet är oändligt! Varför inte bara posta skiten?
I dagens digitala ekonomi Vi har inget bra svar på den frågan längre. Speciellt när AI fortsätter att göra produktionen så mycket billigare. Det enda som är “dyrt” är människors uppmärksamhet.
Vilket leder till den andra delen av det som kännetecknar slop. Det är det där slarvet samtidigt som det är banalt och intetsägande och ser ut eller låter som allt annat faktiskt också är extremt genomtänkt.
Inte i syfte att vara bra.
Men med syftet att nå rätt målgrupp.
Om du utsätts för slask å ena sidan kommer du knappt ihåg vad det är du har sett eller lyssnat på. Och å andra sidan kommer du att känna dig manipulerad.
Som om innehållet har tryckts ner i halsen på dig. Antingen med någon algoritm. Eller av människor som har suttit på möten och försökt tänka som algoritmer.
Om vi har en populär superhjälte (Deadpool) och en annan populär superhjälte (Wolverine), kan vi kombinera dessa två superhjältar som om allt vore en ekvation! 1 plus 1 är 2. Så om vi gör en film med både Deadpool och Wolverine får vi automatiskt “publiken” för båda superhjältarna!
Att ingen enskild person någonsin begärt en film med både Deadpool och Wolverine är inte en faktor som diskuterades vid dessa möten.
Det här är vad vi får. Och det är slarv.
Säsong 4 av Emily in Paris är inget att himla med ögonen på.
Det är en logisk konsekvens av den digitala ekonomin. Och hur det för närvarande präglar både hur människor och maskiner tänker.
Läs fler artiklar av Katrine Kielos-Marçal
