Barnteater
Idé och synopsis: Sara Ribbenstedt och Sara Kander.
Regi: Ana Stanisic i samarbete med Otto Milde, Ulrika Mannerfelt, Marina Almén och Sara Ribbenstedt.
Musik: Otto Milde.
Scenografi, kostym och mask: Sara Kander.
Ljus, video och teknik: Kundali Löfstrand.
Text och Helixröst: Lena Nylén Tyrstrup.
Medverkande: Ulrika Mannerfelt och Marina Almén. Scen: Påfågeln, Pantomimteatern, Stockholm. Längd: 30 min. Målgrupp: från 4 år och uppåt.
Vissa saker är tydligen svårare att förstå än andra. Att överkonsumtion och hunger efter statusartiklar leder oss direkt till hälsofeber är bara ett exempel i de märkliga tider som är vår. Trots klimatkrisen och gängvåld. Därför är det synd att Pantomimteatern bestämde sig för att försöka få våra polletter att falla. Och det på bara 30 minuters speltid. Men då använder man också hela arsenalen av slapstick, dansnummer och rena clownmoden till hjälp.
Premissen kan tyckas väl absurt. Två käbblande rymdhäxor på is är utsedda att lämna sin hemplanet för att åka till jorden och städa upp allt skräp som människor drunknar under. Rengöringsuppdraget är tillräckligt tydligt, men vad är ens rymdhäxor?
I Ulrika Mannerfelts och Marina Alméns gestaltning tar de formen av en något rufsig duo med uppåtvända clownnäsor, iklädda identiska lila kostymer. Vi möter dem snarkande i scenerna, knappast arketyperna av rädda-världen-material. De spenderar det mesta av sin magi på att fjärrstyra varandras rörelser, helst för ostrondiscodans.
Det är det inte utan att vi fastnar i duon. Väl på jorden, dit de reser tillsammans med Otto Mildes fina atmosfärskapande electronica, ställs de föga överraskande inför tjusningen med bling. Scenens symboliska gyllene kundvagn kommer till god användning när de från början charmiga häxorna sakta men säkert tas i besittning av lusten efter saker.
I det skenande eskalerande maktspelet som äger rum måste det vara både en segervagn och en fängelsebur. För tidigt leder girighet till konkurrens och manipulation samt fåfänga och maktmissbruk. Det blir ibland riktigt läskigt när hämndlystna häxskratt åtföljs av hotfullt upphöjda guldpumpar. Tur då att Mannerfelt och Almén fyller sina karaktärer med mer clowneri än häxkonst och låter humor och värme komma fram precis när det som bäst behövs.
Kanske krävs det bara något utomjordiskt för att vi ska släppa taget om sakerna och faktiskt förstå vad som verkligen är viktigt?
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Anna Håkansson.
