Men techjättarna har också blivit en tacksam syndabock för alla möjliga europeiska problem, som till exempel våra barns skärmberoende. Det senaste är att företagen möjliggör rekrytering av “barnsoldater” för gängmord och bombdåd, både i Sverige och Danmark, via sociala medier. Därför ska justitieminister Gunnar Strömmer (M) och hans danska motsvarighet nu “sätta ökad press” på techföretagen för att förhindra detta.
I SVT ifrågasatte Strömmer om företagen lägger ner tillräckligt med resurser i arbetet med att upptäcka och stoppa brott på sina plattformar.
Med tanke på utvecklingen dyker upp det som en giltig fråga. Att gängledarna så enkelt kan rekrytera vilsna tolvåringar genom att lägga ut uppdrag i sociala mediers forum är problematiskt. Istället för att behöva lägga tid och pengar på att leta efter intresserade unga på fotbollsplaner och skolgårdar räcker det nu med ett snabbt digitalt inlägg för att intresseanmälningarna ska komma fram.
Om Strömmer & Co lyckas stänga den möjligheten vore det förstås goda nyheter på kort sikt. Allt som gör livet surt och mer komplicerat för gängen är välkommet.
Men det skulle knappast vara slutet på gängens möjligheter att rekrytera. Även om regeringen helt stänger ner sociala medier i Sverige skulle det inte sudda ut att det finns en stor pool av unga runt om i landet som lockas av gängkulturen, pengarna och är villiga att ta risken.
Att döma av hur gängen ständigt använder ny teknik, internationella kontakter och sprickor i samhällsfasaden lär de sig tyvärr nya sätt att nå färska rekryter.
Nu ska justitieministern inte vara ute efter att ha lagt ner sociala medier i Sverige. Men frågan är vad han egentligen menar med att “sätta press” på teknikföretagen. För att företagen gör vad de kan för att förebygga brott på sina plattformar. Problemet är att de befinner sig i en juridiskt snäv situation – en svår balansgång.
Dels har de ett ansvar för innehållet på sina plattformar, vilket EU:s nya Digital Services Act-lagstiftning har förstärkt.
Dels finns det tydliga begränsningar i hur långt företagen kan gå i sin övervakning. Meta bötfälldes till exempel så sent som 2023 av EU för brister i dataskyddet, det vill säga skydd av användarnas integritet.
Företagen har inte heller tillgång till krypterad information, till exempel vad som sägs i meddelanden mellan två Facebook-användare eller i Whatsapp.
Dessutom finns det ytterligare en förklaring till varför techjättarna inte är mer framgångsrika i sin screening. Polisen uppges vara ovilliga att dela information om vilka individer, sökord och liknande företagen ska leta efter, vilket gör det svårare att begränsa. Anledningen uppges vara att de inte vill att plattformarna ska ta bort misstänkt innehåll eftersom de då går miste om bevis.
Justitieminister Strömmer, som är så klok som en bok, är förstås medveten om allt detta. Hans uttalanden om att “sätta press” på techjättarna kunde därför ha varit nyanserade. Men vilken politiker skulle vägra visa handling på det område som är regeringens stora profilfråga?
Ett annat påstående där verkligheten är mer komplicerad handlar om krypterade tjänster. Under presskonferensen i Köpenhamn sa Gunnar Strömmer att han ville “försäkra sig om att polisen har verktyg och möjligheter att ta sig igenom krypterade tjänster för att kunna följa och förebygga brott innan ordern har genomförts.”
Det låter lovvärt. Krypterade tjänster som Telegram och Signal framstår som den riktigt fula fisken i sammanhanget, och är mycket populära i kriminella kretsar.
Men frågan är återigen hur det ska göras. Om regeringen funderar på riktade aktioner mot misstänkta gängledare finns det redan svensk lagstiftning som möjliggör det i form av förebyggande tvångsmedel. Men för att fånga de lättflyttade klienterna i gängen behövs bredare revisioner med bakdörrar in i krypterade tjänster för att komma någonstans, vilket riskerar att drabba även de som använder krypterade tjänster av legitima skäl. Och så finns det uppenbara integritetsproblem, europeiska.
Fråga Ylva Johansson (S), avgående svensk EU-kommissionär, om hur ivriga europeiska politiker är att införa åtgärder som innefattar övervakning av digital trafik i Europa, oavsett syfte.
Hennes förslag om “chattkontroll”, som syftar till att upptäcka och stoppa sexuella övergrepp mot barn genom att skanna sociala medier och krypterade tjänster, har väckt massiv kritik i olika EU-länder på grund av det intrång det skulle innebära i människors personliga integritet. Det är oklart om förslaget någonsin kommer att bli verklighet.
I USA hade detta knappast varit ett problem. Det finns inställningen att målen motiverar medlen, att underrättelsemyndigheterna ska ha rätt att spionera på medborgarnas internettrafik för att förhindra terrordåd och liknande.
Men här i Europa finns en djupt rotad tradition av att prioritera personlig integritet online framför säkerhetsaspekter.
Det beror bland annat på inställningen hos tyskarna, som med hänvisning till historien, både Hitlertiden och DDR, är extremt ovilliga att ge staten verktyg för att massövervaka sin egen befolkning.
Det är förståeligt, om än beklagligt. Med en annan typ av lagstiftning kan tyska myndigheter ha upptäckt de saudiska teknikstudenterna i Hamburg som planerade och sedan utförde terrorattackerna i USA den 11 september 2001.
Även i vår tid är det tydligt att det behövs skarpare övervakning av den digitala miljön – den svenska gängkriminaliteten är ett talande bevis. I takt med att tekniken utvecklas, vilket kriminella utnyttjar, måste myndigheterna göra detsamma.
Svenska politiker ska inte bidra till att ställa de amerikanska techjättarna i ett dåligt ljus, utan sträva efter ett mer konstruktivt samarbete.
Framför allt borde de ta upp kampen mot en förlegad europeisk kultur.
