Med tåg genom Finland – hufvudstadsbladet

Vi går barfota på en slingrande stig i en djup skog. Gran- och talltoppar susar över oss, då och då stannar vi till och smakar på blåbär och lingon. Några hundra meter bort syns en stor glittrande vattenmassa. Vår guide viskar till oss att vi ska försöka använda alla våra sinnen. Vi luktar, vi känner och vi äter en liten bit av roten på en ormbunke – det smakar sött och lite lakrits.
Efter en halvtimmes promenad öppnar sig ett hygge. Tjock grön mossa breder ut sig i en liten sluttning över stenar och nedfallna träd. Vi tar ett steg in och våra bara fötter sjunker ner, tårna nästan helt dolda av det mjuka och lätt fuktiga materialet. Här tar vi en kort paus i vår skogspromenad. Och inte nog med det – här i sagan får vi också lägga oss och ta en tupplur. En tunn filt läggs ut över marken på en plats som ser fin ut. En av oss lägger sig ner och kramar om en mossbeklädd sten medan den andre lutar huvudet mjukt mot en stam. Sedan blir det tyst och ögonen faller igen och förblir stängda tills en liten klocka väcker oss. Nu uppfattas en lätt röklukt och det är dags att gå vidare till lunch. Det tillagas utomhus över öppen eld, många av råvarorna hämtas från skogen eller från sjön intill.

Förrätten består av kragsik, en liten laxfisk som är vanlig i finska sjöar, toppad med citronolja och dill, tillsammans med jästa kantareller och gräddfil. Det följs av risotto med svart trumpetsvamp, kanadensisk gåsbröstfilé och sist men inte minst vit chokladmousse med nyplockade lingon. Den smakar underbart fräsch och är lika vällagad som på en finrestaurang. Så kocken är inte vem som helst heller. Med en gedigen restaurangbakgrund och en längtan efter mer tid i naturen startade Heikki Ahopelto Pine Dining för några år sedan och började ta med sina gäster ut i skogen på vandring och gastronomiska äventyr. Menyn varierar efter säsong och platserna ändras – skogen är stor och eldstäderna många.

Just nu befinner vi oss i den djupa skogen utanför staden Tammerfors vars livsnerv är vattenkraften som rinner genom centrum mellan jättesjön Näsijärvi och den mindre Pyhäjärvi. Här uppfördes under den tidiga industrialiseringen enorma tegelbyggnader för den nya tiden, där Finlaysons textilfabrik var den mest kända. Delar av Finlaysons maskineri finns kvar i museiform, där den fina och välbevarade ångmaskinen är en av höjdpunkterna. Annars har vävstolar och spinnmaskiner fått ge vika för konstgallerier och musikfestivaler. Tammerfors är en stad som bubblar av energi med sina många studenter och sin starka entreprenörsanda.
Dessutom är Tammerfors huvudstad för den finska bastun och därmed metropolen för det finska bastuvärldsarvet – den finska bastukulturen fanns med på Unescos lista över immateriella kulturarv 2020. Det finns mer än 50 offentliga bastuanläggningar i Tammerfors, några i centrum med eleganta barer, restaurang och soldäck och andra ute i skogen nära lugn och ro. Själva solar vi oss vid moderna Kuuma mitt i stan. Det blir ett och annat dopp i sjön efter bastun innan vi somnar sött.

Bär den nästa morgon iväg med tåg mot kusten och Vasa stad. Härifrån går färjan dagligen till Umeå över Kvarken, Bottenvikens smalaste del.
Vi åker långt ut på öarna i Kvarkens skärgård till Svedjehamn och utsiktstornet Saltkaret som ligger en kort promenad bort. Nedanför utsiktstornet växer havtorn vilt, fågellivet är intensivt och så långt ögat når är öarna i långa raka band, formen är ett resultat av inlandsisens rörelse. Sommartid är badlivet här i full gång, medan den kallare delen av året är lugnare och de långa nätterna upplysta av norrsken.
Och på tal om norrsken så fortsätter vi vidare norrut till Uleåborg. Med byte i Seinojäki tar tågresan nästan fem timmar, men det är en bekväm resa. De gröna och vita vagnarna är välutrustade och snabba. Den som vill ha extra lugn och ro kan boka en egen kupé för två eller fyra personer.

Det är lite häftigt i Uleåborg, så en extra jacka åker på när vi kommer dit. Men det är en underbart fräsch och solig eftermiddag. Vi är fortfarande vid kusten men här ligger själva stadskärnan på ganska små kuperade öar, nästan alla förbundna med cykel- och gångvägar. Så du är också, liksom Amsterdam och Köpenhamn, en cykelstad.
Vi börjar med att gå runt i stadskärnan och besöka Kulttuuripankki, en gammal bank som nu är ett privatägt konstmuseum. Bankvalven är intakta, liksom sjuttiotalskänslan.

Det ligger mycket i det Uleåborg som är roligt och kreativt. Det är härifrån den världsberömda finska skrikkören kommer, här arrangeras luftgitarr-VM och på vintern pågår festivalen Frozen People med musik och ljus på det frusna havet – för att bara nämna några saker. Så du är också europeisk kulturhuvudstad 2026 och uppladdningen för detta är i full gång.
Vi äter sedan middag på Lapland Hotel Uleåborg där det blir renfilé och rentunga, följt av bland annat blåbärssorbet med en smak så intensiv att det känns som att munnen är blåfärgad. Kvällen avslutas med öl på det lokala bryggeriet Hailuodon Panimos restaurang Mallassauna. Fem eller sex olika språk surrar här – det finns många studenter.

Efter Uleåborg svänger vi söderut igen mot inlandet och sjölandskapet. Det kommer att bli en väldigt trevlig tågresa, den vackraste på hela veckan. Himlen är blå, sjöarna glittrar blanka och avlöser varandra längs färden, bara brutna av björkklumpar och gamla stationshus i trä.
Nästa natt blir det desto mer vatten. Vi övernattar i en glasigloo, en så kallad Aurorahut, som flyter på sjön nära staden Kuopio. Igloon är som ett litet hotellrum på en flotte och bekvämt inredd med dubbelsäng och pentry och toalett, men inget badrum. Alla fönster kan täckas med en gardin om du vill, men vi låter dem stå öppna. Från sängen tittar man rakt upp mot himlen och stjärnorna där uppe lyser sakta upp. Vi hoppas på norrsken, men sent på natten flyttar ett molntäcke in ungefär samtidigt som vi försiktigt vaggas i sömn.

Kuopio ligger mitt i Finlands sjö och är själva bilden av de tusen sjöarnas land. Den bästa överblicken får man från Puijo-tornet uppe på en kulle. Det 75 meter höga tornet där toppen roterar runt sin egen axel byggdes 1963. Här finns även en à la carte-restaurang och ett café. Utsikten är milsvid med runda blå sjöar och gröna skogsklädda öar som avlöser varandra åt alla håll så långt ögat når.

Vårens sista stopp tågresan blir staden Jyväskylä, där den finske arkitekten och designern Alvar Aalto gick i skolan och började sin karriär. Det finns många städer både i Finland och i världen som bär hans signum på allt från universitet till kyrkor, rådhus och möbler. Glasvaserna han designade för Iittala 1936, med sin organiska form, var revolutionerande för sin tid och finns fortfarande att köpa. Förutom att Jyväskylä är den finska stad som bäst representerar en del av Aaltos arkitektur – missa inte en promenad genom universitetsområdet – förvaltar den också Alvar Aalto-museet, till stor del designat av honom själv. I maj 2023 öppnade tillbyggnaden Aalto2 tillsammans med en uppdaterad och mer personlig utställning om hans liv och verk. Här visas föremål, modeller, fotografier och skisser. Det är fascinerande att se hans banbrytande design och att få en inblick i hans hem och ateljé. Hans fruar, arkitekten och designern Aino Aalto och arkitekten Elissa Aalto, som båda arbetat med honom, får nu också mer utrymme och större igenkänning i utställningen.
Vi går till de bevarade trähusen vid Toivolas Gamla Gård. Det är mysigt med små restauranger, caféer och butiker. Garnbutiken Titityy är både välsorterad och känd för sina återkommande stickfestivaler.
Sista kvällen avslutas med middag tillsammans med en av våra värdar på den familjedrivna och eleganta restaurangen Pöllöwaari. Ett bra avslut på en naturnära resa med vacker design och goda smaker.

Här hittar du våra reserapporter.