Vesna Prekopic: Hoppets revolution behöver påbörjas nu

Det pågår en revolution av hopp i USA. Kamala Harris, Michelle och Barack Obama och Oprah Winfrey har alla hållit tal under det nu avslutade demokratiska konventet, tal som har hyllats och citerats just för att de sprider framtidstro och uppmanar till handling. Sitt inte och klaga, gör något, är budskapet. Och vi är nog många som längtar efter att denna revolution av hopp och handling ska spridas till oss även i Sverige. Kanske längtar vi mer än på länge efter att höra politiker sprida hopp och måla upp en bild av hur landet kommer att bli när vi tillsammans tar tag i oss själva och varandra. När vi slutar skylla på någon annan och agerar utifrån den position vi själva har här och nu.
Men jag måste säga att det är svårt att höra den här hoppets röst. Det är mörkt, även om det måste finnas ljus någonstans bakom det. När jag ser SVT:s “Agenda”-inslag med rubriken “Hur ska färre barn bli mördare?” som visar ett diagram över hur många tonåringar som misstänks för inblandning i mordfall, jag undrar hur många tv-tittare som fortfarande reagerar med fasa och hur många som har sagt upp sig, bedövade. Från januari till juli 2024, visar den förpackade skylten, har 305 ungdomar i åldern 15-17 år misstänkts vara inblandade i mord eller mordförsök, jämfört med 181 unga 2023. Och som om det inte vore nog, 93 barn under 15 år har varit inblandade i mord eller mordförsök jämfört med 23 förra året. Det är fruktansvärda siffror, men vad händer med tron ​​på förändring när den har diskuterats, argumenterats, debatterats och analyserats många gånger i åratal utan att något verkar stoppa utvecklingen.

Det måste vara svårt att tänka klart på framtiden när mörkret har ett så kompakt grepp

Hur ska vi förhindra det? att barn blir kriminella och några av dem kontraktsmördare?
Om vi ​​ska söka till Danmark för att få hjälp eller inte, har varit icke-frågan på sistone. Vi måste naturligtvis rikta blicken åt alla håll dit vi inte har tittat förut. Den danske författaren och sociologen Aydin Soei intervjuas i “Agenda” och säger saker vi faktiskt redan vet, ändå är reaktionerna på hans beskrivning av vad som har gjorts i Danmark som om det vore helt nytt. Han har rätt, men det vet vi, att det enda som kommer att stoppa gängkriminalitet är att barn och unga inte lockas in i den kriminella världen. Förebyggande arbete måste gå hand i hand med repressivt arbete, det vet vi också, eller hur? Men en sak sticker ut och det är att Danmark under 25 år har gjort en samlad satsning på vad Soei kallar “övergripande bostadssociala planer”, där utbildning, arbete för såväl vuxna som unga, fritidsaktiviteter, familje- och föräldrastöd och pengar pumpas in i grundskolorna.
Den mytomspunna danska metoden är egentligen inte mer komplicerad än att man på lokal nivå börjar hjälpa de människor som behöver hjälp i tid och göra det på ett strukturerat sätt, utvärdera arbetet och sedan jobba vidare. Handlingar ger hopp, hopp ger framtidstro och framtidstro skapar vilja till förändring.

Hopp är motsatsen till resignation, eller som Rebecca Solnit uttrycker det i sin bok “Hope”: “Hoppet är inte en dörr, utan en känsla av att det kanske någon gång finns en dörr, en väg ut ur de problem som råder just nu, innan man har hittat eller började följa den vägen.”
Ja, det måste vara svårt att tänka klart på framtiden när mörkret har ett så kompakt grepp om nuet. Men vi får hoppas på förändring, att det är möjligt. Även om det kan kännas som en mental Sisyfos att göra det, finns det ingen annan väg att gå. Det är det arbetet som pågår i USA nu, det är det som måste påbörjas här hemma också.
Läs fler krönikor och andra text av Vesna Prekopictill exempel: Varför minska ordningsproblemet i skolan?