Roman
“Alejandro.”
Albert Bonniers Förlag, 179 sidor
Vad betyder skiljetecken? Till exempel efter ett namn. Som i titeln på denna roman: “Alejandro.” Namnet står på omslaget med stora röda glänsande bokstäver i den typografiska stil som ofta används av rapartister. Inuti boken finns den andra huvudpersonen, men vi får aldrig veta hans namn. Å andra sidan förs vi rakt in i hans berättarperspektiv, från telefonsamtalet på första sidan där han får veta att hans barndomsvän Alejandro är död.
Genom hans tillbakablickar, vardag och ungdomsliv i Malmö, fram till Pauline Olsson Ghorishis tack på sista sidan: ”Tack till er jag fick intervjua, som berättade era personliga historier om att sälja droger, om att vara beroende av bensos. , om att förlora vänner, om att begrava sitt barn.”
Hur ser det ut insidan? Olsson Ghorishis debutroman är en mästerlig skildring av en ung kille i slutet av 2010-talet. Jag gillar hennes rytmiska prosa som är underhållande, närvarande och väldigt träffsäker, även om läsningen känns som att köra mot en klippa: “Vi var inte alls oroliga det fanns inga tunga saker bara gräs, alla har gräs i Malmö.”
Att läsa den gör mig inte klokare, men den ger liv åt det perspektiv jag söker.
Det finns inga enkla förklaringar till gängvåldet, skjutningarna, brottet och narkotikahandeln. Den här romanen har tack och lov inga sådana ambitioner. Att läsa den gör mig inte klokare, men den ger liv åt det perspektiv jag söker. Och, kanske viktigast av allt: det är bra litteratur.
Kapitlet om gymnasiekillarna som flammar och tittar på Youtube och dricker öl innan Mac Miller uppträder på Malmöfestivalen, är sublimt. I synnerhet stycket som diskuterar den idiotiska, eller geni, idén att gömma extas i en av killarnas hår. ”Det var det dummaste jag någonsin hört i hela mitt liv, det var också helt meningslöst eftersom det som sagt knappt fanns några vakter på Malmöfestivalen, det var som en öppen festival mitt i stan som folk bara gick förbi Det skulle också vara svårare att få ut tabletterna ur Ahmeds hår än ur fickan och det skulle se mer suspekt ut.”
Jag förstår inte hur Olsson Ghoreishi tar med sig språket, men god forskning och stilvård gör det möjligt. Det finns ett pulserande driv i prosan, som liknar Mirja Unges sätt att skriva. Utan att kommentera eller pratminus porlar det vidare. Det kalvliknande överflödet, som är så fint när det kommer till YouTube-klipp och killhäng, blir lika kallt och dödligt när det går över styr:
“Jag agerade snabbt som om jag var helt borta men min hjärna tänkte på mig jag kastade mig ur bilen jag såg en man springa jag kastade mig över honom allt hände helt automatiskt jag slog den här mannen hårt jag visste hur jag skulle slåss jag hade varit boxade mycket men aldrig så här utan handskar det kändes inte som att jag trodde att det skulle kännas för naken allt var hårt och benigt men jag fortsatte att slå, jag kommer inte ljuga jag fick den värsta kicken av det.”
Andas. Andas en gång till. Det som är bra med romaner är att de går att fälla ihop och lägga undan. Så du kan gå en promenad eller ringa en vän. Tänk att “Alejandro.” är fiktion, och tänk om det inte är lite klyschigt ändå med alla gamla gangsterreferenser, till Godfather-filmerna, raplåtarna och dyra klockmärken? För all del. Men de riktiga människorna, de som ligger och låg bakom poängen. Och människorna runt omkring. Föräldrarna, syskonen, kompisarna, klasskamraterna, grannarna… Våldets cirklar. Hur de sprider sig och fortsätter att spridas.
“Alejandro.” klarar av den svåra balansen att skildra utan att romantisera eller kategorisera. Romanens namnlösa huvudperson överlever, men förstår inte varför omgivningen börjar uppfatta honom som tillbakadragen, aggressiv och nyckfull. Att vara inne i hans huvud och se världen genom hans ögon visar ett sorgligt begränsat utrymme. Det är just därför det är så värdefullt att ta del av. I det lilla utrymmet, som verkar nästan helt avskuret från samhällets kontaktytor. Det finns ett helt liv inuti.
Läs mer texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
