Hoppas inte på Kamala Harris – hufvudstadsbladet

Förra året Jag intervjuade Ibrahim Bahen författare från Guinea-Conakry. Han hade korsat Europa till fots genom Sahara och hade varit nära att drunkna i Medelhavet, och han hade skrivit en bok om det.

Han sa: “Hoppet är ett farligt vapen. De som hoppas kan lätt luras att tro på orealistiska scenarier och därför göra fel saker.”

Det var första gången i mitt liv Jag hörde någon kritisera hoppet, som annars framhålls som något odelbart positivt.

Jag har funderat mycket på vad Bah sa, och jag tänker på det när jag ser hur svenska politiker, från Magdalena Andersson till Annie Lööf, har gått med i kampanjen för att göra Kamala Harris till USA:s nästa president.

Inte bara politiker, utan även ledande sidor, influencers och alla möjliga kändisar i Sverige har fångats av entusiasmen kring Harris. Och är det något de alla upprepar så är det just ordet hopp. Kamala Harris ger hopp.

Precis vad de förväntar sig av henne är svårare att konstatera: Andersson talar om att hon är kvinna, andra att hon inte är Trump. Dagens Industris ledarsida menar att hon är det branschvänliga alternativet: hon vill till exempel inte förbjuda fracking, och hon är “en vän av Europa, en vän av Ukraina, en vän av Nato och en vän av klimatet” . Andra är glada att hon skulle bli den första rasifierade presidenten.

Framför allt verkar det som att Harris-anhängarna gärna känner hopp om något, oavsett vad det visar sig vara.

Det verkar med andra som vara en upprepning av valet 2008, då hela det svenska etablissemanget från höger till vänster hejade över Obama för att han inte var George W Bush.

Med Obama fick högern en stabil, branschvänlig politik utan överraskningar, medan vänstern fick representation.

Och vapenindustrin fick krig.

Obama hade två slagord. En var “Change We Can Believe In”. Den andra var “Hope”.

Som den amerikanske professorn Norman Finkelstein skrev i sin bok “I’ll Burn That Bridge When I Get To It” var varken förändringen eller hoppet konkret definierade, utan de förkroppsligades i Obamas person.

Det vill säga: att Obama blev president var förändring nog – då spelade det mindre roll vad han faktiskt åstadkom. Vallöftet var att han skulle vinna valet.

Harris har fortfarande inte ens presenterade få vallöften, och hennes hemsida innehåller bara en knapp för att donera pengar och texten “Let’s Win This”.

Även här är hennes främsta vallöfte att hon ska vinna valet och bli den första kvinnliga presidenten – och vinner hon inte så blir det Trump.

Nu är representation inte något helt oviktigt: hur kraften ser ut spelar roll. Men det spelar ännu större roll vad den gör.

Och om det är en sak vi vet om Harris så är det att hon har varit delaktig i folkmordet på palestinier. Under hennes tid som vicepresident har USA skickat 66 000 ton bomber till Israel som släpptes på folket i Gaza – fler än som släpptes på Dresden, Hamburg och London tillsammans under andra världskriget.

Hon har, tillsammans med Joe Biden, skickat ytterligare 14,5 miljarder dollar till Israel (utöver de vanliga 4 miljarderna/år) som ska användas till kriget. Utöver det har hon och Biden sålt precisionsbomber för 320 miljoner dollar till Israel och planerat ett nytt 17,6 miljarder dollar i stöd till den israeliska militären.

Och utöver det har vi attacken mot Jemen, Operation Poseidon Archer, som jag uppskattar borde ha kostat minst 100 miljoner dollar.

Planerar hon att stoppa folkmordet? Tyvärr verkar det inte så. För några dagar sedan, vid det demokratiska partiets konventHarris sa följande: “Låt mig vara tydlig. Jag kommer alltid att stå upp för Israels rätt att försvara sig själv och jag kommer alltid att se till att Israel har kapacitet att försvara sig själv.”

Hon tillade att det som “händer i Gaza” är “hemskt” och att “lidandet är hjärtskärande”. Notera den passiva formen: vad händer i Gaza…

Då spelar det mindre roll att hon har gjort många bra saker i sin karriär: det har hon kämpade mot sexuellt utnyttjande och motsatte sig uppmaningar om att legalisera prostitution, hon har arbetat för Kaliforniens polis för att ta antidiskrimineringsutbildning, och som chefsåklagare har hon lyckats fälla flera oljebolag.

Men vad hon har gjortoch kommer att fortsätta att göra, mot det palestinska folket gör henne till en krigsförbrytare.

Faktum är att Harris och Biden är ännu större krigsförbrytare än Netanyahu, eftersom det är de som skickade bomberna, med all vetskap om att de kommer att släppas på civila. Och att uppmana det amerikanska folket att rösta på en krigsförbrytare är att uppmana till fortsatt folkmord.

Tyvärr ser det ut att bli samma sak med Donald Trump. Men i valet mellan två politiker som vill fortsätta ett folkmord är det självklara valet givetvis ingetdera.

Vi kan inte tillåta oss att bli så förblindade av hopp att vi ser mellan våra fingrar det största brottet i mänsklighetens historia.

Kajsa Ekis Ekman
Författare och journalist