Recension: ”Longlegs” – hufvudstadsbladet

Är det verkligen meningen att satanisk seriemördarskräck ska få dig att fnissa? Är det mitt fel? Eller filmen?
En viss osäkerhet uppstår när FBI-agenterna i “Longlegs” allvarligt diskuterar titelns fruktade seriemördare, spelad av en galen Nicolas Cage vars utseende liknar en åldrande Marilyn Manson på flykt från ett HVB-hem. Longlegs anknytningar beskrivs torrt som “heavy satanic” medan en stillbild av hans djävulsdyrkande ansikte, fångad i ett helt hysteriskt ögonblick, skymtar på en tv i bakgrunden.

Scenen var passande i den gamla seriemördarfilmsparodien “When the Butts Shut Up” (1994). Kanske bättre där än i en film som har fått rykte om sig att vara ett koncentrat av ren ondska? Därmed inte sagt att “Långben” är skrattretande i negativ bemärkelse. Snarare ligger den roliga delen i filmens förtjusande humorlösa dedikation till monotoni.
Den tryckta doom-stämningen matchar huvudpersonens personlighet. Maika Monroes unga utredare är stirrig, stel, lite ryckig och kall. Filterlös. “Är det läskigt att jobba som kvinnlig FBI-agent?”, undrar hennes chefs dotter. “Ja”, svarar hon direkt och ärligt. “Ja, det är det.”
Hon rör sig inom samma spektrum som Saga Norén i “Bron”, det vill säga: en geni mordutredare som kompenserar sociala handikapp med intuition. Dessutom har hon begåvats med ett slags sjätte sinne. Mystiska ekon hörs när mappar, fotografier och protokoll läggs ut som pusselbitar. När man dechiffrerar kryptiska bokstäver, signerade långben, kan man ana diaboliska silhuetter i skuggorna.
Vad är det med dessa meddelanden som fick vanliga män att mörda sina familjer och sig själva? Ledtrådarna pekar mot det förflutna där filmen också utspelar sig: mestadels på nittiotalet, i Oregon-regionerna i Bill Clintons USA (vars porträtt hänger framträdande på chefens kontor). I detta sammanhang väcks associationer till genrens guldålder. Har vi att göra med en ny “The Silence of the Lambs” eller “Seven”? Nej, här finns ingen nostalgisk värme. Snarare likställs det förflutna med kusliga källarspöken, vidriga likmaskar och ohälsosam hamstring. Allt förstärkt med scenografi så ingrodd att man nästan kan känna doften av det svarta mögeln från den vita duken.
Regissören och manusförfattaren Osgood Perkins, son till “Psycho”-stjärnan Anthony Perkins, är trogen den stil som etablerades i debuten “The blackcoat’s daughter” (2015). Båda är mörka och djävulska berättelser, indelade i kapitel och berättade i snigelfart, med solitärer i vinjetterade närbilder eller ödsliga helbilder. Det är synd om folket, helt enkelt. Fylld av ensamhet och sorg.
Tyvärr fortsätter Perkins genom att fylla i tomrummen med utförliga förklaringar. “Longlegs” är som bäst när den bara hamnar i mörkret. Förmågan att orientera sig där, i utomjordingens rike, är något som utmärker huvudpersonens genialitet. Något liknande kan sägas om Nicolas Cage.
Som helhet är “Longlegs” lite för slarvigt konstruerad för att stödja sin inbilskhet. Samtidigt är det något fint med det. Hur den talar direkt till svarta hjärtan på samma sätt som Anton LaVeys litteratur gör till Nietzsche-citerande elever med urtvättade Bathory-t-shirts.

Så länge du omfamnar filmens valpaktiga ockulta charm.
Se mer. Måste se seriemördarfilmer: “Henry – en massmördare” (1986), “Copycat” (1995), “Zodiac” (2007).
Läs övriga film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall