Recension: ”Shayda” – hufvudstadsbladet

Drömmen om det nya landet blir inte riktigt som Shayda (Zar Amir Ebrahimi) tänkt sig. Efter att hon och hennes man lämnat Iran för att studera i Australien blir han allt mer kontrollerande och våldsam. Till slut tvingas hon och deras sexåriga dotter Mona flytta till skyddat boende. Det visar sig snart att det nya livet som ensamstående mamma är lika isolerande som att vara gift. Hennes mans ovilja att gå med på en skilsmässa gör henne till en orolig ande, fast mellan två världar. Den sociala kontrollen vid den persiska mataffären och när den iranska diasporan samlas för sina helgdagar verkar göra det omöjligt för henne att gå vidare.
Den senaste tiden har det florerat klipp på nätet som visar mammor som dansar följt av texten: “Mammas välmående är en förutsättning för att barn ska utvecklas i positiv riktning.” Men ibland handlar det som bekant lika mycket om förmågan att låtsas inför barnen, vilket är vad “Shayda” gestaltar. Det deprimerande radhuset de är förpassade till i utkanten av Melbourne drivs av branden Joyce vars jobb det är att hålla de inhysade kvinnorna under famnen så att de i sin tur ska kunna vara känslomässiga krockkuddar för sina barn. När Shayda stängs utanför sitt kulturella sammanhang skrapar hon ihop sitt eget nyårsfirande (Nowruz), tillsammans med sin dotter dansar hon till iransk musik i vardagsrummet och trots att det inte längre finns något att le åt så drar på sig leendet för dotterns skull.

Alla som har sett Ali Abbasis “Holy Spider” vet förmodligen redan vilken fantastisk skådespelare Zar Amir Ebrahimi är (hon vann också bästa kvinnliga huvudroll i Cannes för den rollen). Hennes sätt att registrera sin omgivning, vänta på sina motståndare och sedan reagera utstrålar integritet. Precis som den franska skådespelerskan Marion Cotillard bär hennes vän Revelation på en sällsynt inre styrka som får oss som publik att slappna av. En titt in i Zar Amir Ebrahimis uråldriga blick räcker för att veta att detta lejonmamma kommer att göra sitt yttersta för att skydda sin unge.
När myndigheterna ger pappan umgängesrätt till dottern skruvas intensiteten upp och genom dottern Monas blick på sin pappa får vi de sista pusselbitarna till Shaydas liv innan uppbrottet. Regissören Noora Niasaris film, som bygger på hennes egna barndomsminnen och utsågs till årets australiska Oscarsbidrag, är inte heller rädd för att nyansera historien. Det är ingen romantisk bild hon målar upp av det ofrivilliga kvinnokollektivet, här finns trots allt kvinnor med olika bakgrund, vilket förstås gör att de kan vara offer och rasister samtidigt. “Shayda” är på intet sätt dramat i de storslagna gesterna, men ändå en lyckad debut om en kvinnas kamp för självständighet i en värld utan skyddsnät.
Se mer. Tre andra filmer av regissörer med iransk bakgrund: “The Apprentice” (Ali Abbasi, 2024), “Son of the Mullah” (Nahid Persson, 2023) “Motståndaren” (Milad Alami, 2023).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul.