Recension: ”The crow” – hufvudstadsbladet

Remaken av “The crow” har redan sågats i klorna av framför allt de amerikanska kollegorna, men nejsägarna har fel, kråkan är ingen kalkon. Snarare, en förvirrad varelse förlorad i sin egen invecklade handling.
Produktionen var lång och rörig. I 16 långa år har regissörer, manusförfattare och skådespelare mejats ner som kanonmat i en actionspridare, och det är aldrig ett gott tecken. Med för många filmkockar brukar resultatet bli skrämmande, senast bevisat av sommarens intergalaktiska svarta hål “Borderlands”.

Kritik från fans av “The Crow” anno 1994 har om möjligt varit ännu hårdare, men det vittnar nog mer om en ortodox värdekonservatism än om det nya verkets bristande kvaliteter, klagomålen kom redan när trailern släpptes.
Nu är detta ingen nyinspelning utan en ny bearbetning av den gotiska serieromanen från 1989, som filmskaparna varit noga med att peka på, och de håller sig nog så långt borta som möjligt utan att det blir en helt ny skapelse.
I den litterära versionen och den första filmen finns bara en övernaturlig omständighet, nämligen den grundläggande att huvudpersonen Eric reser sig från de döda för att hämnas mordet på sin flickvän Shelly. Resten av verket är förvisso serietidningsförstärkt, men bottnar i en mörk och anarkistisk asfaltsdjungel à la Gotham i “Joker” – fint svärtat av postpunk, svartrock och tråkig scenografi. Mer atmosfär än berättelse. Det är bra.
Här skruvar du metafysiken egentligen, komplicerar det i onödan med en berättelse om en demon som stjäl själar (typ) och mal på med våld fram till ett ärkligt brutalt slut där vi lär oss alla möjliga smarta sätt att skära upp en medmänniska med ett samurajsvärd. Och kalla mig känslig, men scenen där Eric går berserk och kastar avhuggna huvuden runt sig från en operascen, är bara en “allahu akbar” från vidrig IS-terror.
Mycket av mytbildningen kring originalet är baserat på den tragiska olyckan där huvudskådespelaren Brandon Lee (son till Bruce) dog under inspelningen, efter att ha blivit skjuten med en pistol laddad med riktiga kulor (med tanke på att inga riktiga skjutvapen var tillåtna under filmen). inspelning av årets version). Jag tittade nyss på “originalet” för att se om det har mer att erbjuda än enbart myt, och ja, om du kalibrerar dina förväntningar, dvs ställer in dem i fotled, fungerar det fortfarande som en enkelspårig resa till det tillfredsställande Gamla testamentet. hämnd. Men.
Brandon Lee… nej, man ska inte tala illa om de döda men skådespeleriet var kanske inte hans främsta talang. Med det vansinniga skrattet, de stirrande ögonen och det vita ansiktet ser han mest ut som en mime från helvetet. Bill Skarsgård spelar inte helt oväntat Lee fjäderviktare.
“Kråkan” räknas redan som en finansflopp, och tyvärr är det Bill Skarsgårds andra sådan på kort tid (hans “Boy kills world” dog också precis av sot på biograferna) men var inte rädd, han kommer säkert snart att bli det återuppstått i en ny ståtlig skepnad.

Se mer: Tre uppmärksammade Bill Skarsgård-insatser: “The sky is innocently blue” (2010), “It” (2017), “Barbarians” (2022).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin