Tre DN-kritiker kritikersnackar om ”Maktens ringar 2”

Hanna Fahl: Det har gått två år sedan första säsongen av “Rings of Power”. Har du längtat?
Björn Wiman: Inte så mycket faktiskt. Men som vanligt har jag avslutat sommaren med att se Peter Jacksons tre filmer. När du ser dem inser du vad du saknar i “Rings of Power”.
Hannah: Det krävdes att läsa några sammanfattningar för att komma ihåg var bitarna stod i slutet av förra säsongen.

Jonas Thente: Jag snabbspolade genom hela den första säsongen som förberedelse och bläddrade igenom Tolkiens “Silmarillion”. Det ökade bara förvirringen, kan jag rapportera.
Hannah: När vi först landar i Midgård är det i en tillbakablick. Vi får se Sauron dödas, återuppstå som en slemklump och så småningom få sitt första möte med Galadriel. Vad tycker du om porträtteringen av Sauron?
Jonas: I The Trilogy of the Rings är Sauron bara ett ont öga. Här förstår du hur han korrumperar med tungan.
Björn: Är inte det ett evigt dramaturgiskt problem? Ju mer du ser av det onda, desto mindre skrämmande blir det. Här får vi Sauron som slimebob och sedan som Södermalmhipster med våt utseende.
Hannah: Det är intressant att de valde att försöka psykologisera Sauron i manuset. Till och med orcherna – i en sekvens får du till och med se en liten, slingrande orkbebis.
Jonas: Ondskan är alltid mer intressant. Galadriel brottas också med mörkret.
Björn: Är inte det lite ryskt, det där med att humanisera orcherna?
Jonas: Här behandlas de som ett fördrivet folk.

Björn: Ja, det är precis så det ser ut i mycket rysk “Ring”-fanfiction. Orcherna är goda, alverna de onda från Nato. När allt kommer omkring gav Putin till och med åtta ringar till ledarna för hans vasallstater i år. Den nionde behöll han sig.
Hannah: Orcherna är bara vanliga knavar.
Jonas: Hobbiter är från Irland, dvärgar från Skottland, alver från Oxford och orcher från Londons förorter.
Björn: På tal om det, vad tycker du om dvärgarna?
Jonas: Strålande. Men man kan säga något om att ju kortare man är, desto mer komisk relief kan du stå ut med att bli. På tal om höjddebatten som rasar.
Björn: Korta kungar, verkligen.
Hannah: Jag föredrar dvärgarnas komiska funktion framför hårfötterna. Sekvenserna från dvärgberget är innerliga på ett sätt som resten av serien saknar.
Björn: Håller med. Far och son möter i klass med O’Neill. Helt klart mänskligt. Men hårbotten är och förblir outhärdlig. Jag snabbspolade förbi dem under första säsongen, om jag ska vara ärlig.
Jonas: Alltid med de där irländska plåtrören i ryggen. De borde låna några trummor av orcherna.
Hannah: Kvistarna och löven som kommer att sticka upp ur baljorna hela tiden. Manisk nissedrömhobbit! Springer runt som mycket korta Cyndi Laupers!

Björn: Vad tycker du om den nya figuren The Dark Wizard? Lite av julkalendern där känner jag.

Jonas: Jag har en bra gissning om vem den svarta trollkarlen kommer att vara.
Hannah: Det är en av seriens största svagheter. Det är en prequelvi vet ungefär hur det kommer att sluta – istället försöker de bygga upp spänningar med enkla identitetsmysterier. Under den senaste säsongen: vem är Sauron. Nu: vem är den mörka trollkarlen. Vi har också frågan om Främlingens namn, även om det börjar kännas löjligt så är det såklart Gandalf.
Jonas: Det blir alldeles tydligt när de tre Wagner-valkyriorna missar Främlingens identitet. De är vi.
Björn: Du menar Eminem och hans två kompisar?
Jonas: Eminem och doakern.
Björn: Tolkien hatade för övrigt Wagner.
Jonas: Jag vet, han gillade inte Eminem heller.

Hannah: De första avsnitten ägnas mycket åt tomtarna. De tre första ringarna är smidda under Saurons inflytande och Elrond vill förstöra dem. Jag fick mig ett gott skratt när Círdan föreläste Elrond om vikten av att skilja på arbete och person och avslöjade att alvernas stora poeter var alkoholister.

Björn: Jag också! Jag har alltid älskat Elrond – hans sätt att motvilligt axla ansvar påminner mig om Tage Erlander. Trots allt regerade de båda länge – Erlander i 23 år, Elrond i 10 000 år.
Hannah: Jag är också ett fan av Elrond, men seriens version av honom smittar av sig – den unga tjusningen.
Björn: Jag börjar ändå kunna leva med det. Många Tolkienister tror att det är Hugo Weavings dystra version som är ett brott mot den varma och generösa Elrond i böckerna.
Hannah: Men böckernas Elrond har också en tyngd och ett slags, törs jag påstå, storfånighet som saknas här.
Jonas: Poängen är att de ska vara omtänksamma på grund av odödlighet, och därmed lite högtravande, icke-impulsiva och långrandiga.
Björn: Jag är också fascinerad av tomten Celebrimbor, mästersmeden bakom ringarna. Han är konstnären som år efter år hopplöst traskar genom stipendiekärret. Och äntligen ett fantastiskt genombrott! Konst som förändrar världen!
Jonas: Det är Celebrimbors öde – att bli överös med beröm och ges hybris.
Björn: Ringen är faktiskt en perfekt illustration av tanken att det inte är konsten som är farlig för människan, utan människan som är farlig för konsten.
Hannah: Hur sammanfattar du dina känslor inför säsong två?
Jonas: De nya icke-kanonkaraktärerna är ofta mer intressanta än de kanoniska. Som Adar: en revolutionär som låter ändamålen rättfärdiga medlen.
Hannah: Det är mycket tillfredsställande tv, av den enkla anledningen att den är så visuellt storslagen och vacker. Det är svårt att inte låta sig förföras av något så monumentalt dyrt. Men jag sörjer att det är så känslomässigt tomt.
Björn: Det jag saknar i serien är något slags genomgående tema. Ett djupare allvar kanske. Det är därför jag gillar unge Elrond också. Han bär på det som gör Tolkien ständigt relevant: ansvaret att laga världen, en förbannad och torterad värld.
Hannah: Tolkiens spelpjäser flyttas runt på intressanta sätt, men jag känner ingenting för karaktärerna eller relationerna. Det är verkligen inte Tolkiens styrka eller poäng heller, men jag håller med om att åtminstone man hade velat att serien … kanske inte drivit en tes, men att den ville något mer än att spela upp sagan.
Läs fler artiklar om film och tv i DN