IK Brage var bättre när spelarna var hårt kämpande amatörer – hufvudstadsbladet

När jag läser om nya övergångsavgifter inom fotbolls- och ishockeybranschen, eller vad en golfare kan tjäna på en timme för en 18-hålsrunda, tittar jag bort och skakar sakta på huvudet åt det totala vansinnet.

Det finns inga idrottsstjärnor som kan vara värda miljarder.

Jag minns IK Brages sista storhetstid i Fotbollsallsvenskan för mer än 40 år sedan. Då handlade det om hårt kämpande amatörer med ett genuint engagemang för klubben, som efter en bortamatch gick till jobbet klockan sju på morgonen dagen därpå.

Nu är spelarna proffs, spelar i en sämre division och hoppas fortfarande främst på ett eget stort proffskontrakt.

Nästa sommar blir det myutomspunna Brittiska rockgruppen Oasis fjorton spelningar i Storbritannien och Irland. Brittiska medier spekulerar i att de kommande konserterna kommer att inbringa över fyra miljarder kronor.

Tack, men nej tack. Jag kommer inte att köpa någon biljett.

Det är lika galet som när Bruce Springsteen sålde rättigheterna till hela sin låtkatalog till Sony Music-etiketten. Då var prislappen 4,5 miljarder kronor – musikhistoriens dyraste köp av en artists verk.

När skivbolaget Universal Music köpte hela Bob Dylans låtkatalog betalade de 2,7 miljarder kronor. Rättigheterna till David Bowies insamlade musikskatt såldes för motsvarande 2,3 miljarder kronor, säger källor till Variety.

Det brittiska rockbandet Genesis samlade också in motsvarande cirka tre miljarder kronor för delar av sin låtkatalog.

Mitt intresse bleknar för gamla rockhjältar som bara lämnar en tomhet bakom sig.

Hur värdena skapas över tid Jag saknar kunskap om. Det är svårt att bedöma om någon av de ovan nämnda konstnärernas populärkulturella marknadsvärde kommer att finnas kvar om ens tjugo år.

Den typ av rockmusik jag växte upp med har för länge sedan blivit omkörd av hiphop och house.

Se bara tillbaka i historien för att se hur olika musikgenrer har kommit och gått. Ena stunden stor och bred, andra stunden marginaliserad, ett specialintresse, en subkultur.

Det spelar ingen roll om de är unga utövare som inom jazz och soul idag. Publiken är till största delen medelålders och det allmänna intresset för jazz- och blueskonserter är inte stort i dagens mediala, digitala och sociala flöde.

Den tekniska utvecklingen accelererar fortsatte framåt. Jag är helt övertygad om att digitalisering är ett minst lika stort jätteskifte för oss människor som industrialiseringen.

Vi har redan skickat ut ringsignalshits och löpande sånger från ett maskineri som författaren John Seabrock kallade “Sångmaskinen”.

Det finns nästan inte en enda hitlåt på nästan tio år som varit helt utan autotune. Det är ett ljudteknikverktyg som fixar både falsk sång och orena toner i musikinstrument.

Artificiell intelligens, AI, är fortfarande bara i sin linda. Ingen av oss kan se konsekvenserna ännu, inte minst på kulturområdet.

Musiktidningen Rolling Stone kunde i år rapportera om projektet “Lost tapes of the 27 club”. Den bestod av fyra musikaliska verk inspirerade av Kurt Cobain, Amy Winehouse, Jimi Hendrix och Jim Morrisson. Den bygger på att ett AI-program har analyserat upp till 30 låtar av varje artist och som sedan har komponerats av en mänsklig ljudtekniker till nya låtar.

Här är framtidens marknad för allt musikskapande. Snacka om att kunna öka vinstmarginalerna när inga löner eller löner behöver betalas ut till musiker och sångare inom Homo sapiens. AI kommer snart att göra det lika bra.

AI-genererad musik har snabb har blivit ett samtalsämne i musikbranschen och vad som kommer att hända med AI-musik i framtiden återstår att se.

Alla låtskrivare darrade. Snart kan du bli utkonkurrerad av en programmerare.

Till och med programmerare darrade. Digitaliseringen har länge gjort programmerare till en het handelsvara på arbetsmarknaden. Men nu effektiviseras även detta yrke med hjälp av AI-verktyg.

Snart kan alla vara allt och ingenting på samma gång.