Recension: Karolina Ramqvists ”Den första boken”

“Den första boken” utspelar sig över en enda morgon, en morgon som till stor del spenderas i sängen, och ändå berättar romanen historien om ett helt liv. Kanske till och med om två liv. Eller fler liv än så.
Men främst är året ändå 2002 och platsen Jamaica, dit den namnlösa unga berättaren har rest som så många gånger förr, för att träffa sin älskare. Han heter Paul, eller Likkle Paulie, eller Bogle, eller Boggle eller Bokkle eller Butta – kärt barn har många namn, säger de, och Paul är verkligen kär för berättaren. Hon har andra halvdana killar i sitt kalla hemland, men ingen kan mäta sig med Paul. De har inte bara stark fysikalisk kemi – även om uttrycket för den starka fysikaliska kemin får mycket utrymme i boken, jag menar, det här är en roman där det finns mycket jävla – utan hon känner också att han är den enda som ser henne verkligen för den hon är.

Berättaren tvättas bort och tillbaka i tiden, och läsaren svepas med. Konflikter, mysterier och avgörande händelser antyds långt innan de avslöjas. Från sängen utspelar sig historien om deras förhållande, hur hon först kom till Jamaica som artonåring för att skriva, hur han en natt bara stod där i skenet från ett lysrör och hur han sedan började uppvakta henne, hur de fick först smyga och sedan kunde de börja visa din kärlek. De många resorna tillbaka till ön genom åren. Glädjen, dansen, dramatiken, våldet, aborten delade de på.
Och nu, en morgon i sängen, den sista innan hemresan. För gott? Det vet de inte ens själva.
För i botten av relationen ligger förstås frågan om dess förutsättningar. Berättaren vill vara något annat än de andra vita kvinnorna hon ser på ön, de som åkte dit för att ligga med svarta män och gärna betalar för det. Hon är påläst om landets koloniala historia, de pratar om pigmentokrati och om slaveri, utbyter historier om historiska motståndspersoner. Ändå ger hon Paul pengar när han ber henne, och även han träffar andra kvinnor i utbyte mot ett par nya gympaskor eller körlektioner. Hon lär känna hans familj, bor till och med med dem, men de slutar aldrig ta upp hennes vithet.
“… vid den tiden hade hon också haft en känsla av att det kanske inte var mer än rätt om någon som han ville döda en av hennes slag”, kan det stå i boken, eller: “… hon hade känt sig rädd och tänkte samtidigt på rädslan som en fantasi som de hon alltid haft om människor som honom”. Det skulle vara lätt att gnälla över berättarens vit skuldmen det är berättaren redan medveten om, romanen går bortom sådana enkla knep till förklaringsmodeller. Vad ska man säga? Det är komplicerat.

Karolina Ramqvists debutroman “More fire” från 2002 ägde också rum på Jamaica. Men det är mer som reportaget i sin form, coolare, argare och råare. Den är skriven med en ung kvinnas energi, medan “Den första boken” är skriven med en vuxen kvinnas mognad. Om “Mer eld” präglas av ilska så präglas den här romanen av melankoli, och det gör att scener som förekommer i båda böckerna trots allt dyker upp i helt olika ljus, med helt olika betydelser. Men “Den första boken” handlar också egentligen om tillkomsten av denna första bok, och om de konsekvenser som berättarens författarskap får för henne och för Paul.
Paul delar förresten ett namn med älskaren i “Mother’s Sunday” av Graham Swift, en roman som också utspelar sig i en säng, men under en eftermiddag, där ett älskande par träffas för sista gången. Det är uppmärksamheten på detaljer som gör den romanen så levande, och den delar också det med “The First Book” – varje sekund, varje smekning och varje själsskifte måste fångas på tryck.
Ja, det är ovanligt att en svensk roman är det, inte i första hand så här brautan bra så här. Jag skriver inte det här för att vara arg på svenska romaner, men de håller sällan internationell klass, inte ens de jag tycker mycket om eller de som är översatta och nominerade till internationella priser. Men “Den första boken” håller internationell klass.

Det handlar inte om det den utspelar sig på Jamaica, långt ifrån där andra svenska romaner utspelar sig. Vasastan? Västerbotten? Nej, det har med utförandet att göra – frammaningen av världen som romanen skildrar är så ytterst övertygande. “Roman konstruktion” är egentligen ett för oromantiskt ord för att använda för en sådan romantisk roman, men det är faktiskt en imponerande romankonstruktion. Vilket hantverk, vilken stil, vilken känsla för det mänskliga psyket!
Ibland reflekterar berättaren möjligen en eftertanke för mycket. Eftersom hon är i alla tider samtidigt är det vanligt med meningar som: ”Nu tyckte hon att det var hopplöst att försöka se allt som rörde sig på ett sådant sätt, men då hade hon hela tiden ägnat sig åt det… “Samtidigt är just efterklokskapen på något sätt kärnan i boken, den tjänar ett syfte – att återvända till en historia som redan berättats, men med fördjupad erfarenhet.
På hans coola, tittar på något sätt lyckas Karolina Ramqvist skriva de mest smutsiga kärlekshistorier, jag vet inte hur jag ska beskriva boken på annat sätt, den fyller mig med samma desperata längtan och sorg som en Jane Austen eller en Brontë-syster kunde väcka i mig som ung person.
Det känns lyxigt, helt enkelt, att det här trots allt är en svensk roman.
Läs andra texter av Greta Schüldt och fler av DN:s bokrecensioner