Carl Cederström: Nu vill Sverige äntligen bygga skyskrapor

Något ganska väsentligt saknades när tingsrättsförhandlingarna startade för någon vecka sedan. Huvudpersonen, Oscar Engelbert, var ingenstans att se. Annat än digitalt, alltså på sociala medier, där han dök upp på bilder från en solig familjesemester.
Oscar Engelbert har fått ett namn för konkursdrabbade Oscar Properties. Dock inte till de skandalomsusade skyskraporna vid Stockholms entré, vars prakt och problem (framför allt problem) blivit synonymt med företaget. Tornen fick istället namn efter en annan storhet med orealistiska ambitioner. Tors torn, som de ursprungligen kallades, var avsedda att inrymma kontor och klättra högt upp i himlen samtidigt som de blev större och bredare, ungefär som två uppochnervända pyramider, som så småningom, på cirka hundra meters höjd, så nära varandra.
Just den drömmen sprack. Designen var annorlunda. Kontoren ersattes av lyxlägenheter och namnet byttes till Norra toren. Men projektet gick igenom. Det är mer än vad som kan sägas om de flesta, om inte alla, de högtflygande skyskrapadrömmar som planerats i Stockholms innerstad, åtminstone under det senaste halvseklet.
För gudarna vet att det svenska, eller framför allt det stockholmska, skyskrapahatet sitter på djupet. Man bråkar inte med Stockholms historiska stadsbild.

Reaktionerna på en tidig föregångare till skyskraporna, det 45 meter höga Telefontornet i centrala Stockholm, var starka. “Tornets klumpiga jetmassa syns över hela staden”, noterade en av tidningarna efter att det invigdes 1887. Från tornet, som placerats på den plats där Gallerian ligger idag, strålade tusentals smala trådar ut. över hustaken. Ingen blygsam utsikt. “En skam för samhället”, tyckte en annan tidning.

För första gången någonsin blåste kulturvindarna i en ny riktning, från väst till öst

De svenska arkitekterna var länge försiktiga med Amerika, som ansågs vulgärt och barbariskt av den tidens kulturelit. Men till sist vågade några av de främsta sig över Atlanten, däribland Gustaf Wickman och Ferdinand Boberg. Det var i samband med den stora världsutställningen i Chicago 1893. Och när de kom tillbaka började de, var och en på sitt sätt, skissa på skyskrapaliknande byggnader av amerikansk design. Om än motvilligt hade de låtit sig fångas av den nya amerikanska vågen. Och nu hände det. För första gången någonsin blåste kulturvindarna i en ny riktning, från väst till öst.
Men skyskrapor var inte Wickmans och Bobergs verk. De översteg sällan fem våningar. Reglerna var strikta. Istället var det ett bostadshus i korsningen Dalagatan och Kammakargatan, färdigt 1900, som fick pressen att proklamera att Sverige fick sin första skyskrapa. Ingen liten ironi. Skyskrapan var faktiskt en rent kommersiell form av arkitektur. Huset i Vasastan var dessutom egentligen inte mer än ynka fem våningar, men det hade sammanfogats med en underkropp på två våningar. Därmed blev det i allt väsentligt en byggnad i sju våningar. Tillräckligt för att göra frimärket till skyskrapa.
Många är det de byggnader som genom åren fått just den märkningen. “Stockholms första ‘skyskrapa'” skrevs 1906 om en affärsbyggnad som planerades vid Stadsgården med 11 våningar. Exakt samma rubrik återanvändes tre år senare för att presentera planerna för det 14 våningar höga S:t Erikspalatset. Även här användes samma uppfinningsrika byggteknik, varvid två höga huskroppar sammanfogades till en enhetlig kropp.

Fritz Langs Metropolis hade premiär samma år. Det räckte fortfarande inte. Skönhetsrådet tackade nej

Och enligt den principen byggdes också Kungstornen, med entréer mot både Kungsgatan och Malmskillnadsgatan, som mer än några andra torn brukar kallas för Sveriges, eller till och med Europas, första skyskrapa. Norra tornet, med 17 våningar, stod färdigt 1924, för nästan exakt hundra år sedan. Det var Sven Wallander, den “skyvärda byggnadsarkitekten” som han kallades i tidningarna, som gjorde planerna för hela Kungsgatan och även ritade det norra tornet. Drygt ett år senare, 1925, kunde även det andra tornet, ritat av hans kollega, invigas. Restaurangen högst upp i ett torn fick det passande namnet Babels torn.

Och Babels torn var referensen som användes flitigt två år senare, när planerna på en ny skyskrapa presenterades, tänkt att ligga vid Nybroplan. Det var ingen liten lek. Med sina fyrtio våningar skulle den vara lika hög, om inte ännu högre, som om man staplade båda Kungstornen på varandra. Modernismens vindar. Fritz Langs Metropolis hade premiär samma år. Det räckte fortfarande inte. Skönhetsrådet tackade nej.
Du var tvungen att vänta till 1949 på nästa repa. När det 18 våningar höga gultegelhuset Bonnierhuset stod klart var det den första skrapan byggd i en och samma byggnadskropp, utan stöd av någon viadukt.
Sedan, på 1950-talet, brast alla dammar. I framstegsoptimismens namn drev de moderna skraparna fram. Högst var Skatteskrapan med sina 28 våningar och 86 meter. Den var två meter högre och två våningar mer än DN-skrapan, färdig 1964, och även den som designats av Paul Hedqvist. Men de mest omtalade var nog de fem Hötorgsskrapor längs Sveavägen som reste sig i mitten av 1960-talet.

I modern tid har ingen skrapa fått pressa sig så nära staden som Norra-tornen – bara 2,5 kilometer från Centralstationen

I samma veva lyckades affärsmannen Axel Wenner-Gren, trots att han var pank, rita en skyskrapa i slutet av Sveavägen. Han hade själv valt platsen, för att få utsikt över slottet, men det fanns inga glada stunder på kontoret. Han dog samma år som huset stod färdigt, 1961.
Därefter försvann den skyhöga arkitekturen helt. Skattskyskrapan, från 1959, behöll fortfarande förstaplatsen fram till 2003, då Kista Science Tower blev Sveriges högsta skyskrapa. Sedan dess, på tjugo år, har totalt femton skrapor, högre än Skatteskrapan, byggts runt om i landet. De tre högsta husen finns idag i Göteborg och Malmö.
Men i modern tid har ingen skrapa fått tränga sig så nära staden som Norra Torren. Endast 2,5 kilometer från Centralstationen. Ingen har pysslat med stadsbilden som Oscar. Att avlopp läckt in i lägenheterna och att företaget är på randen till konkurs kommer förmodligen att glömmas bort med tiden. Allt som återstår är ett kolossalt monument över en skyskrapa entreprenör som är så hänsynslös att han till och med struntar i sin egen rättegång.