Det är genomtänkt och angeläget. I decennier har svenska regeringar misskött sin beredskap och misslyckats med att skaffa information när den behövts som störst, och följaktligen inte heller agerat. När justitieminister Thomas Bodström (S) höll presskonferens för hundratals utlandsreportrar under Göteborgskravallerna i samband med EU-toppmötet 2001 hade han inga uppgifter att ge om demonstranten som blivit skjuten eller om alla som skadats. under kvällen. Sverige har självständiga myndigheter och ministrar ska inte lägga sig i, var beskedet till den förvånade presskåren.
När tsunamikatastrofen i Thailand inträffade några år senare skötte Göran Persson (S) sin egen externa övervakning på Harpsund och missade helt att tiotusentals svenskar befann sig i området.
Senare införde den moderatledda regeringen Reinfeldt ett krishanteringskontor nära statsministern med övervakning dygnet runt. När Stefan Löfven (S) tog över 2014 flyttades det längre bort, till justitiedepartementet. Det gällde att ha “deniability”, att kunna säga att statsministern inte var informerad om något skulle gå fel. Det var en ledningsfilosofi där de anställda skulle ta smällen för att rädda chefen, vilket också skedde efter Transportstyrelsen-skandalen 2017 – “statsministern visste ingenting”. Trots att det i första hand handlade om rikets säkerhet.
Nu är situationen runt om i världen spänd, och det är rätt att uppgradera premiärministerns krisberedskap. Det handlar inte bara om att medborgarna ska ha rätt att förvänta sig att regeringskansliet har all information. Lika viktigt är att högre tjänstemän förstår att det inte är förbjudet att kontakta myndigheter för att få information och se till att åtgärder vidtas. Förbudet mot “ministerstyre” (som bara gäller hur myndigheter ska tillämpa lagen) har alltför länge använts av ledande politiker som en ursäkt för att inte engagera sig.
