Under min tid som chef för ekonomisk politik på Vårdföretagarna träffade jag flera kommunpolitiker med åsikter om hur privata vårdföretag ska få agera. Om de överhuvudtaget skulle existera. Från framför allt socialdemokrater varierade budskapen. Jag träffade pragmatiker, med egna erfarenheter av hur privata aktörer bidrog till bättre välfärd i sin kommun. Jag minns särskilt ett kommunalråd (som utsågs till minister bara någon vecka senare) som stolt berättade om kommunens lyckade upphandling av äldreboenden.
Många hade samma invändningar som i fallet med Academedia. Ett skånskt kommunalråd berättade att hon verkligen var nöjd med företaget som drev ett par äldreboenden i kommunen. Bristerna var stora när företaget tog över, men efter ett par år hade både kvalitet och ekonomi kommit i ordning. Men nu misstänkte hon att verksamheten gick med överskott, och att dessa pengar gick till att stärka dåligt fungerande bostäder som företaget drev i grannkommunerna. “Men det är VÅRA skattebetalares pengar!”
I skarp kontrast till detta stod en annan vanlig invändning mot privata entreprenörer på 2010-talet: Tänk om företaget inte är tillräckligt livskraftigt, och inte har de ekonomiska resurser som krävs för att slutföra uppdraget? Och kanske till och med gå i konkurs, vad gör kommunen då? Implicit var det därför önskvärt att bolaget hade ekonomiska muskler, och kunde använda överskott från en välskött verksamhet i kommun A för att rätta till bristerna i kommun B. Denna oro ledde också till de fullt rimliga krav på ekonomiska förutsättningar som idag ställs. på de som vill ha tillstånd att bedriva vård eller social omsorg i individuell regi.
Så hur resonerar dagens politiker? Är det önskvärt att överskotten i ett välfärdsföretag kan användas för att bygga upp affärer någon annanstans? Eller ska reglerna skärpas, så att vinster som genereras av väl fungerande sjukvård eller utbildning inte kan flyttas? Det skulle innebära att studenter eller patienter som redan har förmånen att vara med en bra utförare belönas med ännu mer resurser, pengar som aldrig kan delas av andra. Vill vi verkligen att principen “till vem det ska ges” (Matt 13:12) ska bli en vägledning för vårt lands välfärd?
Det finns andra risker med att reglera användningen av välfärdsföretagens överskott, förutom att det skulle förhindra att nya skolor och äldreboenden byggs och utrustas. Vinster ger möjlighet att utveckla helt nya lösningar, vilket kan gynna både privata och offentliga företag. Det är i det privata näringslivet som entreprenörers idéer kan utvecklas och spridas. Och när delar av överskottet delas ut till ägarna ökar sannolikheten för att ytterligare privata pengar investeras i verksamheten, förutom att staten tar ut skatter och att våra pensionsfonder växer.
Men att svenska välfärdsföretag med deras överskott bygger verksamhet i andra länder, var går gränsen så att säga? Verkligen inte. Om företagets investeringar blir framgångsrika är det givetvis bra för vården eller utbildningen i det aktuella landet, men ett överskott kontrolleras fortfarande av det svenska företaget, och kan även komma den svenska verksamheten till del. Eller beskattas i Sverige. Och erfarenheter, idéer och innovationer som genereras i den utländska branschen kan direkt tas hem till svenska studenter eller patienter. Det gäller förstås inte om vi är säkra på att Sverige är världens bästa på i stort sett alla former av offentliga tjänster.
Den största risken med de föreslagna regelverken är dock att de privata initiativen och genomförarna blir färre, och att vår svenska välfärd utarmas istället för att utvecklas. I värsta fall sprids resonemanget till andra branscher där regioner och kommuner är stora kunder. Om i logikens namn även byggföretagens och IT-leverantörernas vinster anses vara skattebetalarnas egendom – var hamnar vi?
Håkan Tenelius
Håkan Tenelius var ekonomisk-politisk chef på Vårdföretagarna 2011–2018. Idag är han konsult inom public affairs och kvalitetsuppföljning inom välfärden.
