Per Molander menar att även en Riksbank under mer politisk kontroll skulle agera ansvarsfullt. Motiveringen är att den politikerledda finanspolitiken i Sverige har fungerat relativt väl. Men de många exemplen i vår omvärld – USA, Storbritannien, Italien, Frankrike, Spanien och flera andra euroländer – på politikers oförmåga att begränsa statsskulden borde avskräcka.
Molander verkar argumentera för en inskränkning av Riksbankens oberoende, även om det strider mot EU-fördragen. Det vore dock olyckligt om vi skulle bidra till mindre respekt för gemensamma EU-regler på liknande sätt som många länder har gjort när det gäller budgetreglerna.
Vidare verkar Molander tycka att räntehöjningarna 2022–2023 var onödiga eftersom det handlade om framtida utbudsstörningar. Men just sådana störningar ledde på 1970-talet till en pris-lönespiral när de inte möttes av en restriktiv penningpolitik.
Bo Rothstein fortsätter hävda att Riksbanken har ett mål för växelkursen. Han frågar retoriskt varför man annars gjorde så stora värdepappersköp för att påverka kronkursen. Detta är ett fullständigt missförstånd. Riksbankens obligationsköp före pandemin syftade till att få upp inflationen till målet när styrräntan uppfattades ha nått ett lägre golv och sedan under pandemin för att förhindra en finansiell kris. Något växelkursmål fanns aldrig, även om en svag (!) kronkurs var en av flera på den tiden medel att stabilisera ekonomin.
De många exemplen i vår omvärld – USA, Storbritannien, Italien, Frankrike, Spanien och flera andra euroländer – på politikers oförmåga att begränsa den offentliga skuldsättningen borde vara nedslående.
Rothstein för ett märkligt argument att stora skillnader i inflation mellan euroländerna skulle motsäga vikten av en oberoende centralbank för att kontrollera inflationen. Även om skillnaderna beror på att euroländerna påverkades olika av de ekonomiska störningarna och att ECB:s penningpolitik därför passade dem olika. Detta är den välkända stabiliseringspolitiska nackdelen med euron men har ingenting med centralbanksoberoende att göra.
Rothstein tar ingen ära till de empiriska studier som fann en samvariation mellan centralbanksoberoende och låg inflation. Hans argument är att det formella oberoendet ibland skiljer sig från det verkliga. Det är sant, men en välkänd slutsats inom statistisk teori är att mätfel i en förklarande variabel leder till en underskattning av associationer. Att forskningen ofta har funnit ett samband mellan låg inflation och stor självständighet för centralbanken ger därför ytterligare stöd för sambandet och inte tvärtom som Rothstein menar.
Mitt argument för värdet av en oberoende centralbank betyder inte att det saknas möjligheter att förbättra ansvarsutkrävandet. Det finns ett tydligt behov av att finansutskottet skärper sina utfrågningar och utvärderingar av penningpolitiken. Men det är en annan fråga.
Läs mer:
Per Molander: Calmfors har fel – och han vilseleder om penningpolitiken
Bo Rothstein: Min kritik har mötts av en antiintellektuell tystnad
Lars Calmfors: Statsvetarnas glädje av att flå ekonomer leder debatten om Riksbanken fel
