Egentligen liknar detta mandat inget annat: hög inflation, krig i Europa och den största säkerhetspolitiska ombildningen på 200 år (NATO-inträde).
Ändå är denna regering den mest stabila på 30 år. Det tog två år innan en minister avgick. Under alla de sju föregående mandatperioderna har minst en minister slutat under de första två åren. Man måste gå tillbaka till Carl Bildts segerval 1991 för att hitta en regering där alla ministrar som tillsattes efter valet stannade längre än två år (alla utom en stannade hela perioden). Den termen innebar för övrigt också höga räntor, krig i Europa och den största ekonomisk-politiska omstruktureringen sedan andra världskriget (förberedelser för EU-medlemskap).
“Det har fungerat politiskt, även om det ibland skaver på värdesidan.”
I Ulf Kristerssons regering står maktbasens allra största parti utanför. Något liknande har aldrig hänt tidigare. Det har dock funnits koalitioner både med och utan egen majoritet. Det har funnits lösningar som är innovativa men dömda att misslyckas, som december- och januariavtalen. S räknade länge med stöd från V utan att göra några eftergifter. Och Carl Bildt fick medhåll av vågmästaren Ny Demokrati, även om förhandlingarna måste skötas diskret för att inte genera folkpartierna.
Det nuvarande regeringssystemet är också ett experiment, men det har fungerat politiskt även om det ibland skaver på värderingssidan. Alla fyra partierna står fast vid Tidöavtalet – att ett av partierna inte sitter i regeringen verkar inte ha någon betydelse.
Det sägs att de tre regeringspartierna har anslutit sig till SD. Men det är mycket mer uppenbart att SD har ändrat ståndpunkter. I den ekonomiska politiken har partiet punkt för punkt blivit ett rent borgerligt parti. De kämpar för lägre skatter, även för riskkapitalister, accepterar sänkta arbetslöshetsersättningar och anstränger sig för att vara småföretagens parti.
Partiet har tydligt sagt att det efter nästa val antingen sitter i regering eller opposition. Så ingen ny Tidö-lösning om valresultatet 2026 skulle bli detsamma som 2022.
Det är inte mer än rimligt. Och den här diskussionen kommer med 100 procents säkerhet upp i god tid före valet, det är inget man kan vänta på efteråt. I decennier har svenska partier fått välja sida redan innan valet, det är så logiken fungerar. Partier som hoppar åt andra hållet efter ett val går oftast dåligt, som C och L.
En framtida regering till höger kommer att bero på M, KD och L – att de erkänner dessa realiteter och accepterar en framtid där SD får ministerposter. De tre har i varierande grad en del jobb att vänja sig vid.
Men SD måste också göra sitt – lämnar man sakpolitiken och istället pratar om utseende måste en förändring ske.
I samband med det spända läget under Natoförhandlingarna och koranbränningarna valde partiet en konfrontationslinje. Om man ska sitta i regering måste man kunna avstå från högljudda utspel, hur principiella de än är. Diplomati, den beslutade utrikespolitiken och lojaliteten mot landet måste komma i första hand.
När TV4 rapporterade om SD:s anonyma konton borde partiet ha agerat annorlunda. SD mötte kritiken med hån. Men om en kampanjmetod har hållits hemlig beror det på att den inte tål dagens ljus. Då ska man erkänna att det har begåtts misstag – en förmåga man bör ha för att kunna sitta i en regering.
Med tanke på vad som hittills har åstadkommits kommer denna regering att bli ihågkommen för viktiga åtgärder för landets inre och yttre säkerhet. Men väljarna föredrar vanligtvis att se framåt snarare än bakåt. Därför bör de fyra Tidöpartierna i god tid förbereda hur de ska gå till valet 2026. De har en möjlighet att fortsätta ett bra samarbete, som de kan berätta för väljarna om i förväg.
Motsvarande möjlighet på den röriga vänstra sidan är långt borta.
