Det är inte första gången som filmskapare följer en grupp barn när de växer upp, men dramaturgin verkar vara den perfekta. Finns det något mer fascinerande än att se en rörig bebis förvandlas till en människa med intressen och sorger, svagheter och speciella glädjeämnen. Den lilla runda handen på en ettåring som börjar rita, skriva, slåss och röka (har inte hänt än, men är i riktning mot tangenten). Det är obegripligt i verkligheten, men när kameran följer med och bilder läggs till varandra fixar den tiden som annars verkar så lösryckt.
Familjerna är utspridda över hela landet och över inkomstspektrumet. En del är överfulla, andra är antroposofer eller frånskilda eller arbetslösa, chefer, sjukskrivna, politiker, homosexuella och egenföretagare. SVT har givetvis utarbetat ett representativt startfält vad gäller yttre förutsättningar. Samtidigt binder likheterna samman de olika familjerna.
Kärleken och omsorgen för växande småbarn. Problemen med skärmtider. Och nu: tystnaden.
För de allra flesta finns det ingen öga utifrån
De livliga barnen har blivit tysta, introverta. Söker inte längre efter sina föräldrar. Alla inblandade verkar plågades, ilska och tårar hos de barn som ännu inte har ord för det nya jaget. Det som inte spelar. Som blir arg. Mammor som jobbar för mycket. Och så fäderna.
Angelos pappa som inte klarar av konflikterna och varje dag byter koden till internet så att hans son inte fastnar framför skärmen. Men blir lika ofta överkörd.
Nicoles pappa, som inte kan acceptera sin dotters tårar över att ha lämnats ensam långa kvällar: “Ska vi sälja restaurangen då? Vill du ha den?”
Järnapappan med dottern Hilma, som kom till världen genom hemförlossning. Nu åker hon hellre till Södertälje med sina vänner och handlar. En kväll lagade pappan middag. Tystnaden växer över dem som en glaskupol. Han försöker skämta om det: “Det är som att ha en främling i huset”.
Hilma blinkar och sväljer med blicken på grytan. Fadern ber om ursäkt snubblande. Avgrunden.
Vad tittarna får se är en naturlig del av befrielseprocessen i fullt fungerande familjer. Men varje person är ett universum och varje familj sin egen lilla katastrof. Och för de allra flesta finns det ingen öga utifrån.
Perspektivet gör utvecklingen så brutalt tydlig: samtidigt som barnets syn på föräldern tydliggör och fångar upp svagheter och brister, grumlas i en parallell rörelse de vuxnas förståelse för de barn de har fostrat.
Det finns en lättnad i att observera det svåra. Att kanske bli lite mer förlåtande mot sin egen hemsituation.
Läs mer texter av Josefin Olevik
