En högerregering sminkas av och Svantesson blir nervös   – hufvudstadsbladet

Det var intressant att studera finansminister Elisabeth Svantessons skiftande ansiktsuttryck på torsdagsmorgonen. När hon stod helt själv och drog upp innehållet i regeringens budget såg hon väldigt självsäker ut. Men när hon senare fick mer spetsiga frågor av olika journalister om huruvida det verkligen är vettigt att ge så mycket pengar till höginkomsttagare, visade hon genast ett mer pressat ansiktsuttryck.

Hon gungade lite nervös med kroppen inför frågan om det verkligen sätter fart på ekonomin att ge ännu mer till höginkomsttagare som kan öka sitt sparande än att ge mer till vanligt folk som direkt skulle använda pengarna och sätta fart på en stagnerande ekonomi.

Då såg hon plötsligt ser faktiskt osäker ut. Och jag tycker att oppositionen borde ta fasta på den osäkerheten: Att ge till de rika kommer aldrig att få breda lager av befolkningen att jubla, särskilt inte när sjukvården och skolan går på knäna och ett nedskärningsfall väntar – för att använda Mikael Dambergs ord . Det är trots allt här, på denna punkt, som den rödgröna oppositionen måste tala högt, med så upprörda röster som möjligt.

Vilket svar har Svantesson egentligen om varför hon tycker att det är så bra att gynna de allra rikaste? Tja, hon framför det standardiserade, marknadsliberala argumentet: Det är bra för långsiktig tillväxt att gynna överklassen. Det har varit högerns kärnbudskap under hela demokratins tidevarv: Gynna de välbeställda, för det är bra för hela samhället.

Men jag retar mig något otroligt med missbruket av ordet “långsiktigt” när det tillåts legitimera en alltmer orättvis fördelningspolitik och att Svantesson drar sig tillbaka i det förment långsiktiga så fort klassklyftorna som regeringen späder på lyfts fram. Detta är i själva verket grundfelet i allt borgerligt tänkande: att man på den kanten inte ser det långsiktiga värdet av investeringar i välfärd och social jämlikhet. (För att inte tala om klimatet – utsläppen av koldioxid har ökat under Tidöregeringens tid.)

Mer resurser till skolan så att barn lär sig något och inte – i värsta fall – hamnar i gängkriminalitet – det är en verkligt långsiktig investering för samhällets bästa! Mer resurser till vården som både säkerställer att sjuka får vård i tid och att vårdyrken blir de attraktiva jobb de borde och måste vara – det är en långsiktig investering! Fler ansträngningar för att minska vad som idag är massarbetslösheten i detta land – det är en långsiktig investering som gynnar tillväxt och integration!

Men regeringen lägger större delen av sitt reformutrymme på skattesänkningar som både sticker i vanligt folks ögon och gör det svårare att komma åt de grundläggande problemen i samhället.

finansminister Svantesson står i en djupt borgerlig tradition – nu också sammansmält med SD:s främlingsfientliga högerpopulism – där ordet långsiktighet helt enkelt inte innehåller de sakerna jag räknat upp. För henne skymtar “tillväxt” i fjärran. Hon ser inte att en långt viktigare förutsättning för ekonomisk tillväxt är att samhällets centrala välfärdsinstitutioner fungerar, vilket kräver skatteintäkter.

På sätt och vis Den svenska politiska debatten har därmed blivit mycket enklare: Med den budget regeringen nu lägger in tvättas den sista sammansättningen av en högerregering bort. Höger-vänsterkonflikten i svensk politik framträder i och med denna regerings tredje budget tydligare än på mycket länge och den sker framför allt genom skattesänkningarna för de välbeställda – höstens budget är i förbluffande grad en skattesänkningsbudget för dem som redan har goda inkomster. De som redan har mest får mest. Fördelningsprofilen i budgeten är faktiskt skrämmande.

Från och med nu är motståndet i ett bra läge att gå till offensiven. Om den gör det på rätt sätt har den de breda massorna av befolkningen med sig.