“Häxans hammare, Malleus Maleficarum” från 1486 var en sorts bruksanvisning om hur man avslöjar och avrättar häxor. Ett berömt häxtest gick ut på att kasta den misstänkta kvinnan på djupt vatten; flöt hon var hon en häxa och skulle brännas på bål, drunknade hon frikändes hon.
Att “Häxans hammare” på 1400- och 1600-talen i Europa var den näst mest lästa boken efter Bibeln säger väl att världen då var ungefär lika kvinnofientlig, eländig och skrattretande dum som den är nu. Danska Olga Ravns roman “Vaxbarnet” rör sig i denna senmedeltida gotiska häxbrännande terräng. Den allvetande berättaren är just ett vaxbarn – den nordiska mytologins voodoodocka – stor underarm och fylld med bivax, djurhorn och den lidandes hår och naglar.
