Partierna är demokratins ekonomiskt svaga länk – hufvudstadsbladet

Socialdemokraternas försäljning av lotterier har satt fokus på partiernas finansiering. Det kostar pengar att driva ett parti. Partiernas dagliga verksamhet med lokaler och personal samt valkampanjer medför en viss kostnad. Flera partier är över 100 år och har haft dessa kostnader så länge festen funnits. Och har haft problem med att få intäkter, kan man tillägga.

Idealet, och verkligheten under lång tid fram till idag, är att ett partis medlemmar står för finansieringen. Men det har nästan aldrig räckt mer än till viss del. Och numera står medlemsavgifterna sällan för ens en tiondel av ett partis inkomst. Även tidigare, när den andelen var större tack vare att många partier hade fler medlemmar, stod de för en stor del av intäkterna, men inte alla. Partierna till höger fick privata donationer och bidrag från näringslivet. Socialdemokraterna fick pengar från fackföreningsrörelsen, främst LO och dess förbund.

Åren runt 1960 näringslivet upphörde att ge bidrag till främst Högerpartiet (som Moderaterna var då) och Folkpartiet (dagens Liberaler). Därefter utreddes möjligheten till partistöd finansierat av staten. Stödet trädde i kraft 1965. Stöd till partier på kommunal nivå infördes också (primärkommuner och landstings-/regionkommuner).

Det skattefinansierade stödet kom efter hand att stå för en allt större andel av partiernas inkomster. Omkring 1990 kom nästan alla partier att få merparten av sina inkomster från de olika partistöden, främst staten. Vissa partier hade även andra verksamheter som genererade intäkter, som Socialdemokraterna som bland annat hade försäljning av lotter.

Affärerna fortsatte att försöka påverka den politiska och sociala utvecklingen. Men inte genom att ge (borgerliga) partier pengar, utan genom att bilda opinion via att starta tankesmedjor och annat som Timbro och driva annonskampanjer. På ett indirekt sätt fanns stöd för borgerliga partier och deras åsikter.

Donationer från privatpersoner har länge stärkt högerpartiernas partikassa. Reglerna för hur mycket som fick skänkas, och gränsen för när man fick ange vem man var, var länge obefintliga eller ganska generösa. Förutom donationer från privatpersoner och bidrag från fackföreningar har parterna några sätt att få pengar. Vänsterpartiet har en slags partiskatt, som partiets förtroendevalda betalar. Åtminstone de på högre positioner. Det är frivilligt, men nästan alla som kommer i fråga för det betalar.

Centerpartiet är i det ekonomiskt lyckosamma läge att partiet omkring 2005 sålde ett antal lönsamma lokaltidningar och fick cirka 1,8 miljarder kronor för dem. De pengarna har partiet investerat i aktier och annat och använder avkastningen på det. Partiet har därmed en god ekonomisk ställning.

Sverige jämförs ofta med USA. Men det är ett land som är väldigt annorlunda jämfört med Sveriges politiska system. Partierna i USA är lösare organisationer än i Sverige, mer decentraliserade och personorienterade. Medieläget är också annorlunda med tv som central i valkampanjer. Och tv-reklam är dyrt. Att få medel till det via donationer är viktigt för partier och kandidater. Finansiärerna riskerar då att kunna påverka den politik som förs av politikerna. Detta trots att det finns regler för finansiering av partier och kandidater.

De andra tre de större nordiska länderna är mer lika Sverige vad gäller partisystem, främst Norge. Danmark avviker så att det är lätt att starta ett nytt parti och komma in i parlamentet, Folketinget, som har en låg tröskel på två procent av rösterna. Det är alltså fler partier än i Sverige, totalt och i riksdagen. I Sverige tar det lite tid innan ett parti får statliga medel, vilket delvis är beräknat på mandat i riksdagen. Danmark har inte trögheten för partier att få statliga partimedel, vilket i Sverige gör det svårt för nya partier att bilda.

I Finland bildas regeringar friare än i andra nordiska länder. Uppdelningen i två block är inte lika stark som i de andra länderna, även om partierna har grupperats i två block enligt vänster-högerskalan i de två eller tre senaste valen. Inslaget av personligt val är dock stort. Kandidater behöver därför pengar för att finansiera sin personvalskampanj. Och det underlättas om kandidaten är välkänd, ofta från en annan samhällssektor som sport, kultur eller näringsliv.

Efter det amerikanska valet 2016 var det en debatt om att partierna är demokratiernas svaga punkt. Det gällde särskilt deras svårigheter att finansiera sig själva, vilket gjorde dem sårbara för inflytande och yttre krafter. Partiers ofta dåliga ekonomi kan också innebära att de hade dålig IT-säkerhet med dåliga IT-system och bristande kompetens hos personal eller svårigheter att köpa bra IT-tjänster. Diktaturer, eller länder med ett mindre demokratiskt system än Sverige, har lättare att få resurser till bra datasystem och kunnig IT-personal.

Partier har en svår balansgång mellan att vara självständiga, men sedan lätt ha problem med ekonomin, och att vara beroende av staten och dess skattefinansierade stöd för sin verksamhet, eller att bli beroende av andra aktörer. Det kan vara de som förser partiet och kandidaterna med pengar, men vill i så fall ha något tillbaka för det på något sätt. Nästan alla parter har svårt att få en bra ekonomi. Medlemmar går inte tillräckligt långt för att generera intäkter. Och i vissa partier är de numera nästan för få för att kunna bedriva lokal partiverksamhet och valkampanjer.