Timbro rider fram med en lans mot väderkvarnarna. Regeringen är inte tillräckligt stockholmsvänlig, läs de sänker inte skatterna tillräckligt för stockholmarna. Folk som bor utanför Stockholm pratar illa om stockholmare, sådana här kränkningar är den värsta sortens mobbning, tycker Timbro. När samhället försöker fördela bördorna mellan stad och land är det ett rån på stockholmarnas surt förvärvade pengar. Att försöka se till att det finns rimliga hyror för vanligt folk ser Timbro som beskydd. Tillgång och efterfrågan och en fri marknad löser alla problem. Eller?
Även Timbro hävdar att allt av ekonomiskt värde skapas i Stockholm. Ja, huvudkontoret för Sveriges näringsliv ligger visserligen i Stockholm, eller en annan stor stad, men Timbro vet mycket väl att produktionen oftast inte är förlagd till Stockholm. Dalarna är en producerande region. Här är stålverken. Här är skogen. Tittar vi närmare så produceras en betydande del av BNP i norra Sverige, men pengarna på kontot syns i till exempel Stockholm. Timbro läser årsredovisningar och siffror som att djävulen läser Bibeln. De vill inte att Sverige ska hålla ihop.
Det är inte urbaniseringen vilket är problemet. Det är inte Stockholm eller landsbygden som är problemet. Utmaningarna ligger i de konsekvenser som kommer i urbaniseringens fotspår. Investeringar kallas för investeringar i städerna. På landsbygden är det en kostnad för Timbro. Översvämning i Norrbotten är en icke-fråga, medan skotrar i huvudstaden blir en procession. Städerna har avindustrialiserats utan nämnvärda reaktioner. Marknadsmisslyckanden märks tydligt när apotek stänger på landsbygden. Landsbygdsbor är inte ovilliga offer som behöver en klapp på axeln, utan snarare möjligheten att förändras. Med Timbros resonemang borde vissa delar av Sverige få verktyg för att förändra och utvecklas, och andra ska stå utan. Det är så man gör Sverige svagt. En ansvarsfull politik bygger på att alla delar av Sverige behövs för ekonomiskt välstånd.
Lars Isacsson (S), riksdagsledamot från Dalarna
