Kris i äldreomsorgen! I Borlänge, i Sverige. – hufvudstadsbladet

“Vi jobbar inte på vanligt sätt, säger undersköterskan Ilona Wels på äldreboendet Hällsjöhemmet i Borlänge. ”Man går som i en dimma.” När DD:s reporter lyssnar på de anställdas röster ser vi ett problem som får konsekvenser i båda ändarna. : Personalen slits av underbemanning och tuffa scheman samtidigt som brukarna, de gamla, inte får tid som de ska.

När Ilona Wels får frågan om hon skulle vilja byta jobb är svaret: “Det är nog ingen som vill ha en 62-åring med tre år kvar till pensionen.”

Äldreomsorg i Borlänge har blivit en dyster följeslagare där även Arbetsmiljöverket är med. Men äldreomsorgen är i kris över hela Sverige. Kommunal undersökte förra året hur de anställda såg på de jobb de har inom äldreomsorgen. 2012 uppgav 76 procent att de ville vara kvar i yrket. Drygt tio år senare hade den siffran sjunkit till – 46 procent. Inte ens hälften av de anställda skulle faktiskt vilja stanna kvar på sina jobb de närmaste åren!

Det är allt helt förödande siffror. Jag skulle tro att de allra flesta svenskar – i alla åldrar! – tycker att det är helt omoraliskt att det ser ut så. De vet att det påverkar användarna och de inser att det också påverkar medarbetarna.

Vi har fått en samhälle som faktiskt är dysfunktionellt. Samtidigt som alla makthavare vet att befolkningen åldras och behoven kommer att växa. Hur ska samhället kunna locka nya medarbetare till verksamheten?

När pandemin bröt sig loss kom äldreomsorgen plötsligt i fokus. Det var så mycket som inte fungerade i en underbemannad verksamhet och smittan spred sig. Många av oss trodde nog att vi efter pandemin skulle bevittna en riktigt betydande investering i företagen över hela landet. Men det hände aldrig. Nu sitter vi på topp med en regering som lägger allt krut på skattesänkningar – mest för de rikaste – och väldigt lite på välfärden. Ja, regeringen skryter om att skattekvoten – skatternas andel av BNP – nu är den lägsta sedan 1980. I praktiken innebär det att hundratals miljarder kronor som kunde ha gått till välfärden varje år går förlorade.

Till stor del beror försummelsen i välfärden att det är kvinnodominerade yrken som är dåligt betalda. Det är kanske mellan 30 och 50 dödsfall per år på olika arbetsplatser, inte minst inom byggbranschen, och de uppmärksammas ibland, åtminstone när något riktigt upprörande händer, som hissolyckan som tog livet av fem arbetare förra året. Men som Arbetsmiljöverket skrev i en rapport i år: Alltför många människor dör på sina jobb, men mycket fler dör av sina jobb. “Varje år dör runt 3 000 människor i förtid av sjukdomar eller skador orsakade av ohälsosamma arbetsmiljöer”, heter det i en rapport.

Tre tusen människor. Arbetet fann också att kvinnor är mer utsatta för negativ stress än män.

När Ilona Welsundersköterska och skyddsombud på Hällsjöhemmet, säger att det känns som att gå i en dimma – då är det precis vad det handlar om. Känslor av otillräcklighet, av stress. Det rubriceras inte som en olycka, det skapar inte samma rubriker som när någon faller från hög höjd, men det urholkar livskvalitet och hälsa. Både för löntagaren och för dem som ska få sin vård.

Det som är bra för välfärdsarbetaren är bra för välfärdsanvändarna! Och faktiskt också tvärtom: Det är roligare för alla på ett äldreboende när brukarna är nöjda. Och anhörigas oro minskar också.

Så borde kommuner och stat tycker.