Han pekar på pistolen och säger att han har ett vapen i varje rum.
Över muren till Mexiko surrar gränspatrullhelikoptrar med utsikt över de uttorkade, desperata människor från hela världen som har blivit valets stora fråga.
Tillsammans med fotografen Anna-Karin Nilsson har jag rest genom de stater som ska avgöra valet, och träffat de människor som berörs av valets stora frågor: ekonomin, brottsligheten, invandringen och kvinnors rätt till sin egen kropp.
Överallt finns ett moln av cannabisrök, som svepte över landet i och med legaliseringen.
I det här landet har jag bott, studerat, arbetat. Ändå känner jag inte längre igen USA. Det kompakta mörkret som finns i både mångmiljonstäder och ödsliga rostbältesstäder. Alla arga, misstänksamma och uppgivna amerikaner.
Men framför allt – rädsla. Oavsett sida verkar de tro att USA kommer att gå under om inte deras världsbild råder i presidentvalet i november.
Visst, det kan vara banalt att kalla det krig, men jag kan inte hitta ett bättre ord för att beskriva det.
Här är afroamerikaner som vill lämna landet för att de är livrädda i en Trumpified-tid. En HBTQI-gemenskap under attack i sina egna stadsdelar. Kvinnor som flyr från sina hemstater för att överleva när de inte får göra aborter. Människor som bor i bilar och inte känner att de hör hemma någonstans. De skulle aldrig någonsin rösta.
Ingen ska komma hit och ta bort det lilla de själva jobbat för
Medan vi är där fylls nyheterna med den senaste skolskjutningen där en tonårspojke dödade lärare och klasskamrater, och vi pratar med en mamma vars mellanstadieelev övar på att överleva en skolskjutning.
Vart vi än går möter vi invandrare som inte vill ha fler invandrare. Ingen ska komma hit och ta bort det lilla de själva har jobbat för, tycker en hel klass människor som kallas “arbetande fattiga”.
Föraktet för politiker, media, för liberala värderingar, det tär på.
Det är en bisarr hög tonhöjd där båda sidor provocerar varandra mot domedagen.
Under tidigt 1990-tal Jag bodde ett par år i en av landets mest brottsdrabbade tätorter, det var de ökända crack-åren där människoliv inte betydde någonting.
Ändå skrämmer det jag har sett under veckorna före presidentvalet mig.
I ett gathörn på Manhattan svänger en utmärglad man överkroppen, men de trasiga gympaskorna sitter som gjutna i asfalten. Han liknar ett vajande torkat träd, förlorat i fentanylruset.
Polisen på andra sidan gatan bryr sig inte. Så länge den hemlösa mannen inte gör väsen av sig är han bara en del av gatubilden, precis som de är.
På tv kämpar den ena delen av opinionsekonomin för att demonisera Kamala Harris, den andra lika svårt att förlöjliga Donald Trump.
Åsikter, inte journalistik, dominerar nyhetsflödet.
Amerikanernas förmåga att argumentera osvenskt, aldrig bry sig om konsensus och gott humör, har varit befriande. Men jag har aldrig sett den typen av kortslutningar som uppstår nu.
Gnistor av hat blossar upp.
De går inte ut efter valdagen den 5 november.