När forskning om svarta hål, gravitationsvågor eller kosmisk bakgrundsstrålning belönas är det som att vi alla lyfts lite över både politiken – som just nu känns ganska kolsvart – och vardagen. Det är den mänskliga nyfikenheten i sig som då belönas, inte i första hand den omedelbara nytta upptäckterna kan ha.
Ändå brukar det vara just den konkreta nyttan som journalisterna direkt frågar om när namnen på pristagarna och upptäckterna offentliggörs: vad kan vi använda detta till? Det har alltid stört mig. Det är som att kunskapen i sig alltid är mindre värd i medierapporteringen än en konkret tillämpning.
Annons
Annons
Ändå brukar det vara det just den konkreta nyttan som journalisterna omedelbart frågar om när namnen på pristagarna och upptäckterna offentliggörs: vad kan vi använda detta till? Det har alltid stört mig. Det är som om kunskapen i sig alltid är mindre värd i medierapporteringen än en konkret tillämpning, trots att nyfikenhet och grundforskning hör till människosläktets mest säregna och omvälvande egenskaper.
I år börjar Nobelveckan med ett delat pris till två amerikanska biologer, Victor Ambros och Gary Ruvkun. För mer än trettio år sedan gjorde de en mikrobiologisk upptäckt i studien av en primitiv spolmask. Det de hittade var små bitar av genetiskt material som kallas mikroRNA som styr en biologisk funktion som avgör vilka proteiner en cell utvecklar, det vill säga hur generna en växt eller människa råkar vara bärare av i slutändan uttrycks i celler. Sedan fann man att detta mikroRNA inte bara finns i primitiva maskar utan även i oss. Från början hade upptäckten inte, och har fortfarande inte, någon egentlig omedelbar praktisk användning inom t.ex. sjukvården. Men ett nytt forskningsfält öppnades. Det blir ytterligare en titt in i livets evolution och kommer så småningom också att ha positiva effekter, som i kampen mot cancer och andra sjukdomar.
Annons
Förra året var priset i medicin/fysiologi är mycket omtalat, både för att de två forskarna som gjorde sin upptäckt bidrog till den snabba utvecklingen av en ny sorts vaccin, och för att en av pristagarna i synnerhet, den ungerskfödda Katalin Kariko, visade sig. att vara en mycket spännande person som fick kämpa i vinden under lång tid.
Annons
Men det är liksom om två slags tidsberäkningar eller två universum möts när ett naturvetenskapligt pris delas ut i media. I Radions direktsändning i går hördes det: Några minuter efter att pristagarna tillkännagavs kallades en dålig vetenskapsreporter i radion för att ge sin kommentar. Han gjorde sitt bästa, men jag tyckte nästan synd om honom: Han stod för tidslinjen som media ansluter sig till och var inställd på att kommentera vad som hände i en annan tidslinje: Grundläggande vetenskaplig forskning.
Det gjorde reportrarna hans bästa, men liksom 99,9 procent av lyssnarna – inklusive jag själv – visste inte namnen på de två pristagarna – och knappast innebörden av deras upptäckt, som man dessutom inte kan be en reporter att kunna göra standing up Foot . Jag skulle tro att samma reporter – för övrigt biolog – några timmar senare säkert skulle ha kunnat ge en korrekt bild av vad som belönades. Men det här är underbart, att världens mest omtalade vetenskapspris kan gå till något så konstigt nuförtiden som två icke-kändisar.
Annons
På radio träffades två fundamentalt olika världar. Och jag tror att vi alla behöver höra om det vi knappt förstår någonting om till en början, men som en Nobelpriskommitté efter långa överväganden kommit fram till är avgörande för vår kunskap, kanske särskilt på lång sikt.
Nobelpriset i Måndag och de som nu kommer dag efter dag kan i bästa fall lyfta oss ur bubblan av att växa fram nu som passerar i nyhetsflödet.
Vi får chansen att förundras.