Vi ska visst dalta med äldre! – hufvudstadsbladet

Jenny Wennberg skriver i en DD-ledare den 7/10 att vi måste sluta klappa trafikfarliga äldre. Jag förstår vad hon menar, tidigare i höstas åkte jag med en äldre man som vinglade fram och tillbaka på vägen och hamnade i en trottoarkant så vi fick byta till ett reservdäck. Han förstod uppenbarligen inte att han hade gjort fel när vi diskuterade saken, även om det hade kunnat sluta riktigt illa om farten varit hög.

Men bör personer över 80 – eller var drar man gränsen – bara sitta hemma och titta på tv och inte gå ut och springa ärenden eller träffa kompisar? Det finns många andra som inte heller kan använda bilen, barn och tonåringar under 18 år, personer utan körkort (ibland ett medvetet val), personer med olika sjukdomar som begränsar möjligheterna att köra bil eller som inte har råd att behålla bil.

Dalarna är länet vilket är näst sämst i landet för kollektivtrafik. Den här sommaren har tjänsten varit en katastrof. Jag känner folk som inte kunde pendla till jobbet med regionaltåg och inte hade tillgång till bil, men funderar på att ta körkort och byta jobb. Unga som har svårt att ta sig till skola och fritidsaktiviteter skaffar sig en EPA-traktor när kollektivtrafiken är så usel. Det gäller inte bara Tåg i Bergslagen utan även indragna busslinjer eller linjer med lägre turtäthet. Helgtrafik finns knappast till och från mindre orter. Det är inte ovanligt att jag måste avstå från möten på sådana ställen eftersom det inte finns någon kollektivtrafik.

Förutom kollektivtrafiken som inte uppfyller grundläggande krav för att människor ska kunna ha ett bra liv utan bil saknas nästa pusselbit – en säker, välfungerande miljö för fotgängare och cyklister. Våra tätorter är planerade för bilar, oftast dras gång- och cykelvägar där det finns plats när biltrafiken har tagit plats. Det finns sällan bilfria ytor på skolor där föräldrar idag ofta lämnar och hämtar sina barn istället för att cykla. Både Göteborg och Malmö håller på att införa bilfria skolgator.

Våra trafikmiljöer är inte för barnegentligen inte för någon – för mig som cyklist van att cykla bland bilar finns det också många trafikfarliga platser, där man till exempel kommer ut i trafiken på fel sida om en korsning. På landsvägar har trafikklimatet också blivit allt tuffare. Vissa bilister verkar se cyklister som någon som bara är i vägen. Vissa länder i Europa har infört regeln att bilister ska flytta över i vänster körfält när de kör om en cyklist. Då slipper du att blåses över en decimeter från styret.

När både kollektivtrafiken och den lokala trafikmiljön fungerar så dåligt blir allt fler beroende av bil, tvärtemot alla miljö- och klimatmål. I andra delar av landet och i många andra länder jobbar man hårt med bättre kollektivtrafik och med bilfria stadskärnor och välplanerade och separerade stigar för fotgängare och cyklister. Flera städer följer Paris 15-minutersregeln som säger att invånarna ska kunna arbeta, studera, använda tjänster, tjänster och rekreation på 15 minuter till fots eller med cykel. Och Paris bygger 15 kilometer nya säkra cykelbanor, med bättre väghållning.

Tvärtemot vad våra planerare och politikerna verkar tro att de bilfria stadskärnorna kommer att bli trevliga och handeln kommer att blomstra mer än tidigare. Omläggningen är också en hälsofråga. Riskerna för olyckor, buller och luftföroreningar minskar, barn och vuxna rör sig mer utan att behöva gå i full fart och övervikten minskar.

Detta är med andra ord inte en fråga om ökade kostnader när man ser det på lång sikt. Tvärtom handlar det bara om att släppa bilsamhällets ideal för att få en människovänlig miljö, där vi samtidigt har tillgång till bekväm service för alla kategorier av människor. Bilsamhället är ojämlikt. Som vanligt: ​​det saknas ingen kunskap om sådana mänskliga och miljövänliga åtgärder. Det är politisk vilja som saknas.

Bernd Lindberg