Lutefisk vid jul
När jag var kanske tio år bestämde min mamma och hennes man att vi skulle fira en riktig klassisk jul, på det där “Fanny och Alexander” sättet. På julbordet dukades det ut flundra, kål och paté. Och så lutefisk. Jag visste inte vad det var, men jag gillade fisk och tänkte “det måste vara gott”. Men den vita slask som simmar på julbordet skulle visa sig vara min värsta smakupplevelse någonsin.
Det första som slog mig var stanken. Som att någon släppte en bomb med senapsgas, som snabbt fyllde hela lägenheten med en sjukt ruttet stank. Men jag ville inte göra någon besviken, så jag svalde mina gags och tvingade in den fisken i mig. Jag minns inget annat från den julen, men jag vet att det aldrig serverades lutefisk på julen igen.
Nästa år fyller jag 60 år och genom åren har jag provat allt från surströmming till ruttet haj på Island. Men inget slår den där lutfisken jul…
Orm i Wuhan
I mitten av 1990-talet reste jag till Kina för att göra min första sportdokumentär för tv. Under en vecka följde jag och en fotograf bordtennisspelaren JO Waldner och filmade allt från träningspass till tjusiga middagar med viktiga personer.
Jag minns särskilt en kväll i borgmästarens hus i Wuhan, där all mat serverades på en stor tallrik placerad mitt på bordet. Du fick sedan snurra rätten för att välja vad du ville äta. För oss svenskar fanns det mycket spännande att prova – från kött till skaldjur – och jag åt glatt.
Jag slogs också av hur annorlunda den kinesiska matkulturen är. Jag minns bland annat en kvinna som stoppade två oskalade räkor i munnen, tuggade länge och sedan spottade ut skalen på den bruna pappersmattan under bordet.
