Erik Yvell och hans jacka  – hufvudstadsbladet

Självklart hade jag det den gröna overallen på mig, den jag fick låna för säkert femton år sedan men som jag aldrig lämnade tillbaka. Min fru och jag kallar det Yvell-jackan. Bra i vind och kyla. Vid ett litterärt utomhusevenemang någonstans på en av de öde fälten där Erik Yvell ofta brukade vara värd för många evenemang höll jag på att frysa ihjäl. Jag fick då låna en gammal dunjacka av författaren Yvell. Sedan ville han aldrig ha tillbaka den.

Jag har nog aldrig träffat en så blygsam person. Vid några tillfällen blev jag till och med arg på honom för att han verkade misstro sitt eget författarskap.

Så har jag ofta gick i Erik Yvells jacka – om den inte ens var hans pappas? – och kom in i den vid minnesstunden som anordnades av Gagnefs hembygdsförening i aktivitetshuset i kyrkbyn i söndags. Lokalen var full. Fyra musiker, varav en är Eriks son, spelade några låtar. Och Gunnel Furuland berättade om Eriks författarskap och läste några av hans texter ur den mycket fina lilla bok hon sammanställt med ett personligt förord: “Värmens trogna ord.” Hon hade känt honom väl.

Erik Yvell var en av de mest originella författarröster som hörts i Dalarna. Han var rotad i skogen, i jorden, i sina hemtrakter och i kroppsarbete – han slet länge i skogen – samt i böcker, med en förkärlek för allehanda udda författare.

Jag tror han led ofta av dåligt självförtroende och han hade många gånger haft ett svårt och kämpigt liv. Men det gav honom också den där ursprungliga medkänslan för alla som har skadats av livet. Arrogant var det sista han var: jag har nog aldrig träffat en så blygsam person. Vid några tillfällen blev jag till och med arg på honom för att han verkade misstro sitt eget författarskap.

Men om Erik Yvell hade debuterat, låt oss säga ett kvartssekel tidigare, i ett annat litterärt klimat, mer öppet för jordnära röster från den svenska periferin, hade han nog räknats som en av våra viktiga författare. “Jag står till kragen på stöveln mitt i sårbarheten”, skrev han i en tidig text. “Krosshet raderas aldrig ut (…) Det är därför jag håller mig till de små orden. De små. De nästan outtalade. De små orden, de nästan ohörbara: värmens ord.”

De där raderna fångar Erik. Trots det uppfattades han inte som någon dyster kvist. Han log lätt och han skrattade ofta, men lite försiktigt. Kanske var det också åsynen av det han såg och iakttog omkring sig som gav honom glädje. Han skrev vackert och ärligt om skogsarbetet. Hans bok om fåglar är ett litet mästerverk.

Min första kontakt med honom bestod av ett gäng dikter han skickade till Dagens Nyheter runt 1990, när jag jobbade där. De handlade om hans far, snickaren. Jag blev fascinerad och gick till Gagnef för att träffa honom och intervjua honom. Därefter träffades vi varje år på olika evenemang, eller på kofestivalmarknaden i Dala-Floda till exempel, där vi stod vid samma stånd och sålde våra böcker. Han gav sedan ut sin bok “Farsan”, som bör räknas som en av arbetarlitteraturens mindre klassiker. Jag skulle vilja se en ambitiös volym av hans bästa poesi.

2020 passerade han bort. Det var tomt när han försvann. Men varje gång jag tog på mig Yvell-jackan och gick ut i höstvinden tänkte jag på honom.