När staten abdikerar från sitt ansvar faller det på regionen

Här står vioch kan inte göra annat. Det sa Martin Luther en gång i en svår situation och ungefär vad de fyra i Dalarnas regionledning verkade vilja säga under presskonferensen på onsdagsmorgonen. Skatten ska höjas med 35 öre från och med den 1 januari nästa år. Det kommer att inbringa drygt en kvarts miljard kronor, vilket behövs för att minska underskotten i verksamheten.

Är det en stor skattehöjning? Nej, men det är en skattehöjning som tyvärr bidrar till att sätta stopp för övrig ekonomisk verksamhet i länet – den ska inte förbises. Men de fyra regionpolitikerna i Samling för Dalarna menar att höjningen är nödvändig, för att behålla så mycket som möjligt av vården av hög kvalitet.

Kom dalfolket att rasa över detta? Nej, det tror jag inte. Skattehöjningar som går specifikt till vården är en av de minst kontroversiella åtgärderna och de flesta vet att Dalarnasregionen och alla regioner runt om i landet är hårt pressade. Inflation, lågkonjunktur och sviktande statliga subventioner sätter press på region efter region. I Tidöregeringens budget satsades det knappast på ökade statsbidrag, utan istället på skattesänkningar för de rikaste. Budskapet från den nuvarande regeringen är: Det här klarar du så gott du kan. Det är en skandalös attityd. När staten frånsäger sig sitt ansvar för en fungerande hälso- och sjukvård, då faller ansvaret på kommuner och regioner – och den skatten slår proportionellt hårdare mot låginkomsttagare.

Dessa dagar har de stora satsningarna på försvaret har också aviserats – där är det lätt att bli av med miljarder på miljarder. För vården är det nästan omöjligt.

Men svårigheterna som vården står inför handlar också om de långsiktiga kostnadsökningar som beror på att befolkningen åldras och behöver mer sjukvård, samt att olika behandlingar – till exempel mot cancer – har blivit så mycket bättre men också dyrare. Borgerliga politiker är bra på att strunta i det avgörande perspektivet och vi kommer säkert att få se just sådana ytliga invändningar från oppositionen.

Därför var det glädjande att se att även de borgerliga politikerna i regionregeringen argumenterade väl för nödvändigheten av en skattehöjning. Både Birgitta Sacrédeus (kd) och Sofia Jarl (c) och Lisbeth Mörk-Amnelius (DSP) visade sina pragmatiska sidor när de konstaterade att det inte räcker med de stora åtstramningspaket som redan har lanserats (och som medfört ekonomiska förbättringar, även om de i slutändan alltid påverkar både personal och patienter.)

Att socialdemokraten Att Elin Norén argumenterade för en nödvändig skattehöjning – och hon hade säkert velat höja skatten med ytterligare några ören – var inte förvånande. Men att tre borgerliga politiker ser åtgärden som nödvändig och som argumenterade övertygande för det var befriande. När jag såg dem prata på presskonferensen trodde jag faktiskt att det var fyra kvinnliga politiker som stod där. Vi vet från opinionsundersökningar att den kvinnliga hälften av väljarna bryr sig mer om välfärden och någonstans kom det faktiskt till uttryck här.

De stora besparingarna och effektivitetsvinster som redan gjorts sedan 2022 har gett resultat, men är inte tillräckligt. Besparingar och prisökningar fortsätter nu, inklusive höjda patientavgifter.

Tiderna är dystra. För landets sjukvård, för låginkomsttagare, för vårdpersonal. Stat och regering har abdikerat sitt ansvar och därmed faller det på regionerna. Regionpolitikerna stod där och kunde inte göra något annat.