Ähäven om “When I jump shakes the ground” är BamBam Frosts första uppsättning riktad till en ung publik (5-9 år) känns många av ingredienserna i hennes koreografiska universum igen från tidigare verk. Och då tänker jag inte främst på kostymdesignern Hanna Kischs karaktäristiskt färgstarka kläder, att Ama Kyei förekommit i tidigare verk som “Drömstråle” (2023) eller att Alexandra Tveit fungerat som ett konstnärligt bollplank och yttre öga i nästan allt. som BamBam Frost har gjort.
Nej, men framför allt på lekfullheten och den intensiva närvaron i talet som ständigt finns där. Och att det handlar om känslor, kanske inte lika tvetydiga och ambivalenta som i “Yes” (2022) och “Immortal summit/Immortal summit” (2021) men i alla fall att skifta från nyfikenhet och glädje till osäkerhet och ilska.
