Beredskap för kärnvapenkrig är en omöjlighet – hufvudstadsbladet

Om en månad ligger broschyren “Om krisen eller kriget kommer” i allas brevlådor runt om i Sverige. En storsatsning för att stärka hushållens beredskap.

En sak har förändrats sedan den senast delades ut: Nu nämns kärnvapen. Beskrivningen av det allra värsta krigsscenariot, det som involverade en attack med massförstörelsevapen, innehåller fyra missvisande meningar. Rådet vi får i en liten faktaruta är att söka skydd och stanna där ett par dagar för att undvika den radioaktiva strålningen.

Skriften ger intrycket att kärnvapen kan skyddas mot och kanske inte är så farliga trots allt. Inget kan vara mer fel. För låt oss vara tydliga: inget land har eller kan bygga en beredskap för att hantera effekterna av en kärnvapenattack. Därför är det ytterst olyckligt att ett informationsmaterial om beredskap tar upp kärnvapen.

I ett pressmeddelande med anledning av “Om krisen eller kriget kommer” konstaterar läkaren Vendela Englund Burnett, ordförande för Läkare mot kärnvapen, att det är mycket osannolikt att människor kommer att hinna söka skydd i tid vid ett kärnvapenattack. . Hon säger att; om människor tar sig till ett skydd, men utrymmet inte är tillräckligt djupt under jorden eller tillräckligt långt bort från attacken, kommer de som vistas där att dö av värme, syrebrist eller av att andas in giftiga gaser som kolmonoxid eller koldioxid från brandröken. Skyddsrum kan förvandlas till ugnar när kärnvapen sprider extrem värme och skapar eldstormar.

Om du mot oddsen överlever är det en helt förändrad värld du kliver ut i.

En som har erfarenhet av det är mottagaren av Nobels fredspris 2024, kärnkraftsöverlevaren Toshiyuki Mimaki, ordförande för organisationen Nihon Hidankyo. När han i chock fick beskedet om fredspriset berättade han om minnet av hur det var att kliva ut i en totalt förstörd värld. Den enorma förstörelse han nu såg i Gaza påminde honom om ruinerna av Hiroshima och Nagasaki. Mimaki trodde ödmjukt, liksom många av oss som spekulerade i vem som skulle få årets pris, att det skulle gå till hjälp- eller fredsorganisationer i Gaza och Mellanöstern.

I motiveringen till att Nihon Hidankyo fick 2024 års fredspris nämns att de har gjort extraordinära insatser som i hög grad bidragit till upprättandet av “kärnkraftstabut”. Alltså den etablerade normen att kärnvapen är så destruktiva att det borde vara helt tabu att använda dem. Nobelkommittén konstaterar också att det är oroande att detta kärnvapentabu är under press idag.

Och med det Svenskt NATO-medlemskap, allt fler svenska politiker har börjat tala om kärnvapen som nödvändiga för vår säkerhet i form av avskräckning ur ett teoretiskt och militärstrategiskt perspektiv. Sådan retorik bidrar till att normalisera kärnvapen istället för att stärka tabut mot dem och suddar ut de humanitära konsekvenserna. Det är helt klart hög tid att lyssna på 2024 års Nobelpristagares vittnesmål.

Nobel Times inkluderar att göra listor över värdiga och troliga vinnare. Eftersom fredspriset har utannonserats tänkte jag bjuda på en annan sorts lista, en skamlista. En lista över de som det senaste året jobbar minst i Nihon Hidankyos anda. De som driver kärnkraftstabut mest i vår oroliga värld. Naturligtvis ligger alla kärnvapenstater i topp, men jag tror att några länder sticker ut på grund av sina agerande under det senaste året.

1: Ryssland – en kärnvapenmakt som för ett brutalt anfallskrig och hotar att använda kärnvapen. De har lämnat nedrustningsavtal och som de flesta kärnvapenstater rustar de istället upp sin arsenal. De har meddelat att de planerar att placera kärnvapen på Vitrysslands territorium, även det i strid med icke-spridningsfördraget.

2) USA. Den enda av kärnvapenstaterna som har använt kärnvapen i krig när de släppte de två atombomberna över Japan 1945, vilket årets Nobelpristagare vittnar om. USA rustar upp sina vapen och har idag utplacerat kärnvapen i fem europeiska länder och avtal med Japan, Sydkorea och Australien om att de också ingår under dess kärnvapenparaply. USA motsätter sig kontinuerligt utvecklingen av multilaterala nedrustningsavtal och blockerar effektivt andra Nato-länder från att ta ställning mot kärnvapen.

3) Nordkorea. En kärnvapenmakt som så sent som i september i år hotade att landet inte skulle tveka att använda kärnvapen om landet skulle attackeras av Sydkorea eller USA.

4) Kina och Storbritannien båda har snabbt skaffat sig en större arsenal av kärnvapen.

5) Sverige. Efter en lång tradition av att arbeta för nedrustning har Sverige det senaste året anslutit sig till en kärnvapenallians, utan några restriktioner mot kärnvapen. (Till skillnad från den nya NATO-medlemmen Finland, som tydligare upprätthåller kärnvapentabut genom en lag som förbjuder kärnvapen på finskt territorium).

Redan i augusti År 2022 lämnade den dåvarande svenska socialdemokratiska regeringen det så kallade “Humanitära initiativet” i FN, med hänvisning till att Sverige som Nato-land inte längre kan stå bakom att kärnvapen “inte får användas igen under några omständigheter”. då detta ansågs gå emot Natos kärnvapendoktrin.

Listor är aldrig heltäckande och kan göras långa. Jag skulle kunna nämna att Iran vägrar att släppa in inspektörer för att verifiera sina kärnkraftsanläggningar. Eller Israel, som är en av nio kärnvapenstater, och som ryktas överväga att attackera Natanz, staden som i årtionden misstänks vara en av naven i Irans misstänkta kärnvapenprogram.

Som alltid är fredspriset är dynamit, det väcker reaktioner och delas aldrig ut i ett vakuum. Världen är en extremt osäker plats med en lång rad krigshärdar. Det är hög tid att ta de japanska kärnkraftsöverlevarna och Nobelkommitténs påminnelse om kärnkraftstabut på allvar – innan det är för sent. Istället för att normalisera kärnvapen i politiken, retorik och informationsblad och låtsas att vi kan förbereda oss på att detta massförstörelsevapen ska användas mot oss, måste vi göra allt vi kan för att stigmatisera dem och se till att de avskaffas.

Kerstin Bergeå är ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsförbundet och frilansande, oberoende krönikör för hufvudstadsbladet.