Jag har inte sett Stål, men läst recensionerna i Falu-Kuriren och i P4 Radio Dalarna. Recensenterna var inte alls överens. FK:s kulturredaktör Anders K. Gustafsson höjde det till skyarna och hävdade att “Stål blir en framtida klassiker”, medan radions recensent Caroline Edman var betydligt mer tveksam. Hon nämnde ord som plattityder och fördomar, hon saknade ett budskap i pjäsen överhuvudtaget.
Annons
Annons
Sebastian Karlberg luftade sina åsikter på sin egen Facebook-sida dagen efter teaterbesöket, vilket ledde till att Anders K. Gustafsson kritiserade honom starkt för att ha ingripit i den konstnärliga friheten med hänvisning till armlängdsprincipen. Det innebär att politiker generellt sett inte ska styra eller påverka kulturens innehåll.
Jag kan inte se att Sebastian Karlberg på något sätt brutit mot denna princip med sitt inlägg som sedan blev en debattartikel i Borlänge Tidning (och Falu-Kuriren). Ska ingen våga kommentera en pjäs eller ett konstverk för att de har ett politiskt uppdrag? Naturligtvis inte.
Sebastian Karlberg har – tvärtom – visat prov på något som jag saknat under många år som professionell kulturjournalist i Dalarna, nämligen engagerade och intresserade politiker som på allvar vill diskutera konst, teater, böcker, film och dans. Åsikter om kulturupplevelser är väl inget som en liten krets av ackrediterade journalister eller kulturutövare bör syssla med?
Om Sebastian Karlberg hade å sin sida krävt att pjäsen skulle läggas ner eller peka med hela handen och krävde en helt annan repertoar på Dalateatern, då hade han gått över gränsen och stört den konstnärliga friheten.
Dalateatrens regissör Daniel Rylander har försvarat pjäsen och manusförfattaren Lucas Svensson i debatten. Han menar att det inte stereotypar arbetarklassen. Eftersom jag inte har sett pjäsen kan jag förstås inte ha någon aning om vem jag tycker har rätt eller fel.
Annons
Det är det i alla fall en högst relevant fråga som Sebastian Karlberg ställer i sitt inlägg. Vilken bild får vi av vanliga löntagare i dagens kultur- och medievärld? Det behöver verkligen diskuteras ur ett klassperspektiv i mycket större utsträckning än vad man gör idag.
Annons
Trots att arbetarklassen utgör en majoritet av befolkningen är den underrepresenterad i media, kultur och i den offentliga sfären. När arbetarklassen ses framställs den ofta på ett stereotypt, nedsättande och hånfullt sätt. På vems villkor skildras arbetarklassen i kulturen? Är berättelserna representativa för vem som är arbetare idag och vilken roll spelar arbetarklassen i den samtida svenska kulturen?
Hur många pjäser, tv-dramer och romaner utspelar sig på dagens arbetsplatser där tystnadskulturen är utbredd? Var finns de stora och långa raderna som kan väva samman vardagen med stora och genomgripande sociala förändringar?
Vi som varit där minns ett tag Bengt Bratts långa tv-dramaserie Hem till byn om några familjers liv i en by på landsbygden som drabbats av avfolkning och nedläggningar. Serien sändes i flera decennier, från 1971 till 2006.
Det krävs en känsla av igenkänning, en ärlig skildring som naturligtvis inte behöver vara en idealiserad bild. Det konstnärliga hantverket kräver nyanser, motsägelser, tvåsamhet som omfattar både det svarta och vita i människors tillvaro och inre liv. Det behöver inte vara snygga karaktärer och mallar för att uppnå någon form av dramatisk effekt.
Annons
Och varför har de kulturpolitiska målen sedan 1974 fortfarande misslyckats i ett mycket centralt område, nämligen att öka deltagandet bland befolkningen, helst inom arbetarklassen? Det finns mycket att diskutera. Vi behöver med andra ord både en bredare och djupare kulturdebatt med många inblandade röster.
Ulf Lundén är tidigare kulturredaktör och krönikör i hufvudstadsbladet.
