Ajöss till den värld jag växte upp i


Göran Greider läser ett reportage från Oxfam om den växande ojämlikheten i världen och i Sverige och känner det definitiva slutet på en era och hoppas på en ny ilska över stulna framtider.

Det här är en åsiktstext.Tidningens hållning är oberoende socialdemokratisk.

Är du en man som jag född 1959 och uppvuxen under det progressiva sextio- och sjuttiotalet – då händer det allt oftare att man känner sig som en främling, i Sverige, i världen. När jag växte upp fanns det ett optimistiskt grundackord i samhället. I mitt lilla Vingåker uppfördes helt nya byggnader, bibliotek, viadukter, simhallar och skolor som vittnade om ett samhälle som ville ta sig ur knapphetens historia.

Tja, det finns de som gläds över hur saker och ting har blivit: Eliterna. Den ekonomiska överklassen. Miljardärerna. Och: högerpopulisterna som utnyttjar det blinda missnöjet hos de klasser som drabbats av de minskade förväntningarna på framtiden.

Annons

Annons

Hejdå och så god dag. Foto: Göran Greider.

Öppna bilden i helskärmsläge

Inte för att jag medvetet reflekterade över det då. Men en gemenskap byggdes upp runt mig och sociala skillnader utjämnades. Rörelser för feminism, social rättvisa, koloniernas befrielse uppstod. Jag såg att mina föräldrar fick kortare arbetsveckor. Böckerna du öppnade i skolbänken var helt nya.

Decennium för decennium minskad social och ekonomisk ojämlikhet – för att sedan börja vända igen i början av åttiotalet. En ny era hade börjat, inte bara i Sverige utan i västvärlden i stort. Och det är fortfarande den era jag och vi alla lever våra liv i. Ekonomiskt är det en era av växande ojämlikhet, som världsberömda ekonomer som Thomas Piketty har noterat i tjocka volymer. Politiskt började denna era med att den nyliberala ideologin sköljde över oss – Reagan/Thatcher-åren – och fick till sist hela samhällen att flytta spår i riktning mot förvärrad ojämlikhet.

Idag, fyrtio år senare står vi där i en värld där demokratin drar sig tillbaka åt allt fler riktningar, där ojämlikheten ökar och där högerpopulismen vinner mark. Sverige är idag ett högerland. Jag brukar säga det när jag håller föreläsningar och jag har märkt att många ryser åt ordet: Det säger oss att något har förändrats i grunden, i Sverige, men även i till exempel USA där den högerextrema Trump kanske mycket väl vinna valet, eller i Tyskland där högerpopulismen växer.

Annons

Nyliberalism banade helt enkelt väg för denna aggressiva högerpopulism. Åtstramningar, nedskärningar och denna ödesdigra idé att det är vad vi gör på marknaden som är viktigt – inte vad vi gör i politiken – banade väg för det blinda missnöje som växer idag. Donald Trump, Jimmie Åkesson eller Marine Le Pen är figurer som dök upp i slutet av en lång historia av åtstramningar som nästan inga arbetarrörelsepartier kunde stå emot.

Annons

Det kan på på sätt och vis framstår som en paradox på högerkanten: doktrinära marknadsliberaler tenderar att avsky högerpopulister. Men de är faktiskt siamesiska tvillingar. Först maldes mycket av välfärdssamhället ner, allt fler människor försattes i ett tillstånd av osäkerhet och otrygghet och ur detta växte det högerpopulistiska missnöje som faktiskt kunde sluta var som helst. Vi fick nyligen veta av en person som arbetade nära Trump att han ofta uttryckte sin beundran för Adolf Hitler.

Det är allt det där det är vad jag tänker när jag läser Oxfams nya rapport om ojämlikhet i världen (trenderna i 164 länder har undersökts). Oxfam har i sitt Global Equality Index 2024 studerat de tre pelare som jämställdhet måste vila på: Den offentliga sektorn, skattesystemen och löntagarnas rättigheter.

Rapporten är skrämmande. Inom alla tre områden går nu utvecklingen globalt och i Sverige bakåt. Rapportens författare uppger att 84 procent av länderna har minskat sina utgifter för utbildning, hälsa och social trygghet. 81 procent av länderna har alltmer gått bort från progressiv beskattning – som beskattade de rika proportionellt mer än de fattiga – med en mer regressiv beskattning som drabbar de mindre lyckligt lottade. Slutligen har 89 procent av de undersökta länderna försämrats för löntagarna.

Annons

Världen jag en gång växte upp i finns inte längre. Hoppsan. Och det Sverige jag växte upp i finns inte heller. Det optimistiska grundackordet har ljudit ut. Sedan det förra indexet fastställdes för två år sedan har Sverige därmed tappat fyra positioner – vi ligger nu på 24:e plats – och på fyra år har Sverige tappat 14 positioner.

Sverige oroar sig dessa tre pelare rankades lägst av de nordiska länderna. Detta beror i huvudsak på att skattepolitiken i allt högre grad har gynnat de bättre ställda när förmögenhet, arv, välfärdsskatt och annat har avskaffats och att välfärden urholkats. När det gäller välfärdstjänster tappar Sverige fem platser och ligger nu på sextonde plats. Det enda område där Sverige behåller sin plats i kön är löntagarnas rättigheter, även om utredarna befarar att de kommande åren kan få Sverige att sjunka (ovanligt många dödsolyckor på arbetsplatser).

Annons

Planetariska och Svensk högertid råder. Och det är inte nostalgi som jag nu solar mig i – utan de verkliga försämringar som har skett och som utarmar allt vad politisk optimism innebär. I och för sig: Jag glömmer att nämna att det idag finns de som firar hur det har blivit: Eliterna. Den ekonomiska överklassen. Miljardärerna. Och: högerpopulisterna som utnyttjar det blinda missnöjet hos de klasser som drabbats av de minskade förväntningarna på framtiden.

Aww – ja. Men Goddag allt som stavas ilska över orättvisor och stulna framtider.

Lämna ett svar