Chalmers feghet är den riktigt farliga för Sverige – hufvudstadsbladet

Att inte stå för sina åsikter, uttrycka dem anonymt, istället för öppet.

Att inte stå upp för mänskliga rättigheter och människors lika värde, jamla med när högerextremister och andra försöker krympa vår frihet genom att möta den med tystnad.

Att oräddt meddela som journalist “Sverigedemokraterna är inte här och kan försvara sig.” när någon säger det vet alla; att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Som om de som inte försvarar människors lika värde inte själva utgör ett hot mot demokratin och friheten.

Att liksom Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna låtsas att Sverigedemokraterna är ett parti som alla andra.

Eller som rektor och vd för Chalmers tekniska högskola Martin Nilsson Jacobi väljer att förbjuda politiska demonstrationer eftersom läget är spänt till följd av kriget i Mellanöstern och samhällsdebatten spårat ur. Även på Chalmers har det genomförts demonstrationer till stöd för bland annat palestinierna. En fridfull sådan.

Chalmers typ av feghet är den riktigt farliga. Att en liberal utbildningsminister, Mats Persson, applåderar ett förbud av det här slaget vid ett universitet, det är nästan obegripligt. För om inte ens våra universitet och högskolor klarar det öppna och fria samtalet, vem ska då göra det?

Vems ansvar är det?

Förbudet Chalmers tekniska högskola som införts är tydligen inte olagligt. Men det gör det inte heller lämpligt eller försvarligt. Universiteten ska inte vara ensamma satelliter i samhället. Chalmers kan inte heller fly verkligheten. Oavsett hur du försöker.

Därför är Martin Nilsson Jacobis budskap också ett budskap om att vi inte kan räkna med Chalmers, när våra rättigheter ska försvaras.

Att det är just Chalmers, med sina väldokumenterade problem med sexism genom åren, som försöker detta är extra pikant. För vad innebär förbudet i praktiken? Får inte kvinnliga studenter på Chalmer till exempel genomföra protester för jämställdhet på campus om de känner behov av det?

En av eleverna på Chalmers berättar för SVT om förbudet Chalmers vill införa att “det kan vara skönt att inte visa vad man tycker och tycker”.

Det är det onekligen.

Det är alltid lättare att låta bli.

Men att inte visa vad du tycker och tänker garanterar inte att du slipper varken andras åsikter, eller konsekvenserna av dem.

vår rädsla, och fegheten som åtföljer det är extremisternas livsnerv. Vår önskan om en trevlig tillvaro utan konflikter och motsättningar, att inte behöva ta ställning, att inte själva falla offer för extremism.

Men varken debatt eller extremister upphör att existera för att vi väljer tystnad, eller kanske till och med likgiltighet. Istället överlämnas utrymmet till dem. Utrymme som kunde ha fyllts av mer rimliga och balanserade röster.

Islamistiska extremister bryr sig till exempel inte om man har en åsikt eller inte, är muslim eller kristen, de utför terrordåd mitt i vår vardag. Att välja att inte uttrycka några åsikter garanterar inte att du inte blir ett offer för extremister.

Din feghet kommer inte att rädda dig.

Historiskt sett har det aldrig gjort det.

Det enda man uppnår är att det blir lättare för framför allt extremister att vinna mark, sprida propaganda och nå sina politiska mål.

Att liksom Chalmers förbjuda politiska demonstrationer på sitt campus är därför ingen lösning alls.

Det är istället ett väldigt speciellt problem.

Chalmers rektor, och det verkar, även Chalmers-studenter borde läsa Martin Niemöllers ord, den tyske prästen som till en början sympatiserade med nazisterna, men som efter ett möte med Adolf Hitler och den insikt det gav om de restriktioner som väntade hans kyrka protesterade. Ett motstånd som ledde till att han fängslades 1937 och slutligen hamnade i ett koncentrationsläger.

När nazisterna tog över Tyskland trodde inte Niemöller och kyrkan han tillhörde, liksom Chalmers, att politik hade med kyrkan att göra. Eller hade en plats där. Några av de grupper som nazisterna först förföljde var inte heller vänner till kyrkan.

Konsekvenserna av sitt eget smicker, och människors feghet, fångade Niemöller effektivt i ord under samtal efter en predikan som inte kan återges exakt, eftersom han aldrig skrev ner dem, flera versioner finns tillgängligamen enligt Martin Niemöllers stiftelse återges så här:

”När nazisterna tog upp kommunisterna
Jag var tyst; Jag var inte kommunist.

När de låste in Socialdemokraterna,
Jag var tyst; Jag var inte socialdemokrat.

När de tog med fackföreningsmännen var jag tyst; Jag var inte fackligt aktiv.

När de hämtade mig fanns det ingen kvar att protestera.”

En kort berättelse, om vad som kan hända när du väljer tystnad, betrakta inte politik som något som angår dig. Eller ha en plats i den församling du ansvarar för.

Oavsett om du är präst.

Eller rektorn.