Med majoritet i kongressen får Trump maximal makt – hufvudstadsbladet

“Checks and balances”. Så lyder ett koncept angående det demokratiska systemet i USA. Det betyder punkter av kontroller och avvägningar. Systemet för att styra USA, som är en federation av stater, är utformat så att maktkoncentrationen inte ska bli för stor för presidenten eller hans parti.

De som utarbetade konstitutionen ville undvika de autokratier som dominerade Europa på den tiden. De ville göra det svårt för en monark i form av en kung (eller drottning) att styra det (då nya) landet. Makten kom därför att delas på flera sätt. Den ena fanns på flera nivåer, såsom hela landet (federationen), respektive delstaterna och även delar av delstaterna i form av kommuner. En annan var att dela upp den federala nivån. Landet har två institutioner som motsvarar parlamentet i många länder. De är en som motsvarar de 50 delarna av federationen i form av stater och är senaten. De har två ledamöter per stat som väljs för sexårsperioder i tre grupper under olika valår.

Och så är det representanthuset, som har 435 platser, som fördelas efter befolkningen i de stater med minst en medlem per stat och som väljs för en tvåårsperiod. Det finns också en högsta domstol, HD, med nio ledamöter som tolkar grundlagen. De kan vara mer juridiskt konservativa eller liberala. Dessa beskrivningar måste sättas i relation till hur de anser att grundlagen ska tolkas, i sin ursprungliga mening eller i sin moderna form.

I USA är det sällsynt att presidenten har samma partifärg som majoriteten i både senaten och representanthuset. De två kamrarna kallas gemensamt kongress. Och det är nästan aldrig en president som antingen är mer liberal (demokrat) eller konservativ (republikan) som har stöd av både en majoritet i båda kamrarna i kongressen och en majoritet i högsta domstolen. Men med Trumps valseger nu kan det bli fallet från den 20 januari 2025. En majoritet av domarna i HD är nu konservativa i sin tolkning av grundlagen. Och Trumps parti, Republikanerna, har tagit en majoritet i senaten med minst 52 platser av 100, jämfört med 49 före valet. Demokraterna har för närvarande 44, varav en är en oberoende.

I representanthuset Före valet hade republikanerna en majoritet, om än en knapp sådan, med 218. Demokraterna hade 214. Och tre platser var vakanta (ofyllda), av dödsfall eller annan orsak. I skrivande stund har republikanerna 208 till demokraternas 191 med 36 oavgjort. Republikanerna har netto vunnit fyra (6 vunna, 2 förlorade) platser från demokraterna. Dessutom har Trump nu mer kontroll över sitt parti än när han blev president för åtta år sedan och har erfarenheten av att vara president. Så om republikanerna får en (större) majoritet i representanthuset har Trump och hans parti majoritet eller innehav i alla fyra organ på nationell, federal nivå: presidenten, senaten, representanthuset och HD.

Du kan se tillbaka. En stor förändring i amerikansk politik kom efter börskraschen 1929 och den stora depressionen som följde på den. Republikanen Herbert Hoover hade vunnit valet 1928 genom att vinna nästan varje delstat och hans parti fick majoritet i både senaten och representanthuset. Men i kongressvalet 1930 drog sig hans parti tillbaka till jämna positioner i båda kamrarna.

Presidentvalet 1932 förlorade Hoover sedan stort mot demokraten Franklin D. Roosevelt, vars parti också vann en stor majoritet i båda kamrarna. Roosevelt kunde därmed genomföra sin politik, kallad “den nya avtalet” (New Deal), med statligt inflytande på ekonomin för att stimulera den. Roosevelt förväntade sig motstånd från HD, men det var inte så stort. Han lyckades få igenom nästan alla förslag. Trump har en majoritet av HD med sig och kan förvänta sig samma gynnsamma ställning som Roosevelt efter 1932 om republikanerna får majoritet i senaten och representanthuset.

“Checks and balances” har fungerat bra genom åren. Till exempel blev republikanen Richard Nixon, president efter valet 1968, omvald i ett jordskred 1972 men hade en stor majoritet av demokraterna emot sig i kongressen och riskerade riksrätt för sitt agerande i Watergate-skandalen och fick avgå 1974.

Och när republikanen Ronald Reagan vann två val på 1980-talet, demokraterna hade majoritet i representanthuset, vilket delvis gjorde det svårt för Reagan att genomföra sin ekonomiska (höger)politik. Hans föregångare, demokraten Jimmy Carter i slutet av 1970-talet och 1980, hade majoritet för sitt parti i kongressen. Men på den tiden var medlemmarna där mer självständiga. Carter hade inte heller Trumps höga grad av kontroll över sitt parti. Han behövde också tänka på att agera så att han kunde bli omvald (1980, vilket han inte blev).

Reagans efterträdare och partikamrat George HW Bush (senior) hade också majoritet i kongressen sina första två år. Men HD var mer liberal på sin tid än nu. Bill Clinton hade också majoritet de två första åren och även en mer liberal HD. Både Bush och Clinton hade mindre kontroll över sina partier jämfört med Trump nu. De behövde också tänka på att kunna bli omvalda. Och de hade en HD som hade stor självständighet.

Clinton fick Kongressen motsatte sig hans senaste sex år som president. George W Bush (junior) hade kongressen med sig, majoritetsrepublikan, under de mellersta fyra åren av sina åtta år. Men HD hade då liberal majoritet. Och han behövde kunna bli omvald under de två åren fram till valåret 2004. Obama hade också kongressen med sig under sina första två år (efter valet 2008) och dominerade HD liberalt. Hans kontroll över sitt parti var dock inte lika stor som Trumps i republikanerna nu. Och även Obama var tvungen att tänka på att han måste kunna bli omvald (2012).

Presidenten kan besluta om många saker och besluta genom dekret (reglemente). Trump behöver inte tänka på hur hans politik kan påverka ett eventuellt omval för honom. Först i mellanårsvalet till senaten och representanthuset om två år kommer amerikanerna att ha en chans att begränsa Trumps makt. Att ha val vartannat år är också en kontrollpunkt.