Ungas fritid är mer än bara föreningsliv – hufvudstadsbladet

Regeringen är på väg att införa det så kallade fritidskortet. Alla unga mellan 8 och 16 år får 500 kronor som kan lösas in för deltagande i aktiviteter som anordnas av kommuner eller bidragsberättigade föreningar. För unga från socioekonomiskt svaga hushåll är summan högre, 2 500 kronor. Syftet är att alla barn ska ha möjlighet till en aktiv fritid.

Den kritik som har riktats mot fritidskortet handlar främst om risken för missbruk. Det finns förstås en risk att en oseriös aktör samlar ihop ett antal unga och lägger beslag på pengarna utan att leverera någon aktivitet. Regeringen verkar vara medveten om denna risk, men modellen med lokalt aktivitetsstöd som möjliga utförare trycker bara ner ansvaret till kommunerna.

Ett stort bekymmer i förslaget är att fritidskortet inte överensstämmer med vad unga gör på sin fritid i dag. Fritidskortets design påminner om 1950-talet. För att ge unga en meningsfull fritid krävs föreningsverksamhet, med sin organisationsdemokrati och ideella syfte. Detta i motsats till kommersiella intressen som underförstått leder till korruption hos ungdomar.

Den här bilden är inaktuell och stämmer inte överens med hur barn och ungas liv ser ut. Få unga är arbetslösa idag. Problemet är snarare att det är ett överflöd av stimuli och intressen som lockar.

Därför borde fritidsverksamhetens innehåll och kvalitet vara viktigare än att det bara är en föreningsverksamhet, någon.

Inom gym- och fitnessbranschen ser vi dagligen hur unga människor kommer till oss. De tränar och stärker sin fysik på olika sätt, ibland tillsammans med kompisar, som en slags fritidssysselsättning. Förutom en starkare kropp får de bättre självkänsla och bättre psykiskt välbefinnande, vilket är ett allvarligt bekymmer bland unga idag.

Denna aktivitet sker vanligtvis på privata gym eller träningsanläggningar. Ett fritidskort kan mycket väl vara ett sätt för fler att komma igång och träna, en knuff i positiv riktning. Men det föreslagna fritidskortet får inte användas av privata operatörer.

Det finns även andra fritidsaktiviteter som har positiva effekter för barn och unga, men som faller utanför det föreslagna kortet. Musikskapande är ett exempel. Att det skulle vara bättre att gå i den kommunala musikskolan än att själv producera musik och på så sätt nå ut till en publik är svårt att förstå.

Risken är att en i grunden bra idé riskerar att fastna i kontroll och byråkrati, samtidigt som den önskade effekten missas för många unga.

Tvinga inte in unga i kommunala mallar. Låt dem istället själva bestämma hur de vill aktivera.

Katarina Andersson
ordförande i Active Sweden – branschorganisationen för gym- och träningsföretag i Sverige