Hur fria är konstnärer som är beroende av privata välgörare? – hufvudstadsbladet

Moderaterna i Dalarna vill se mer pengar till kultur via sponsring och donationer. Då “skulle vi få ett friare, rikare och mer självständigt kulturliv”. Det hävdar de fyra ledande moderaterna Joakim Larsson, Catharina Enhörning, Björn Ljungqvist och Ulf Berg i en debattartikel i hufvudstadsbladet. Tillåt mig att tvivla. Sponsring och donationer kan aldrig ersätta den offentliga kulturbudgeten.

Istället skulle vi få en ännu mer skräckinjagande och marknadsanpassad kultur. Hur fria är konstnärerna och författarna i en värld där de är beroende av privata välgörare? Privat sponsring och välgörenhet kan bara vara ett komplement, inget mer.

I debattartikeln inga risker nämns med kultursponsringen. Det gör det dock i rapporten från Myndigheten för kulturanalys som moderatpolitikerna hänvisar till.

En av de stora privata sponsorerna i både amerikanskt och svenskt kulturliv har länge varit Barbro Osher, född 1940. Hon har vid flera tillfällen – inte minst när hon talade i radio sommaren 2011 – gett sitt stöd till offentligt kulturstöd. i Sverige. Är kultursponsring en neutral finansieringsfråga utan effekter? Nej, självklart inte. Frågorna hopar sig.

Vad händer i kulturlivet när denna nya resurs och maktfaktor bryter in? Vilken kultur stärks, vilka värderingar representerar den, vilka grupper i samhället kan använda den för att höja sin livskvalitet och stärka sina sociala positioner? Vilka är företagens strategier och vad använder de kulturen till?

Sponsringen gör konst till reklam och reklam till konst. Dessutom matar företagssponsring en elitism inom kulturinstitutionerna och bidrar till att öka den redan stora ojämlikheten. Marknadsliberaler ser kultur som vilken vara som helst. Många argumenterar för kultur genom att säga att det är bra för turism, industrier och hälsa.

Men jag tror bestämt att kultur alltid måste ha ett egenvärde. Det kommer den inte ha om den nyliberala tankesmedjan Timbro får bestämma eller Sverigedemokraterna som bara stirrar på det nationella kulturarvet. Kan näringslivet som bidragsgivare till kultur leva upp till kravet på armlängds avstånd? Vem investerar pengar i ett konstprojekt som kan kritisera sig själva?

Handelshögskolan är idag ett av landets bästa museer för samtidskonst. Det som ska vara allmän egendom hamnar i privata samlingar. De flesta av oss får aldrig se denna samtida konst. Kulturen kämpar vidare i vinden. Pandemin grävde djupa hål i kulturen. Arbetslösheten var hög och många kulturarbetare hade inte möjlighet att utöva sitt yrke.

Men efter covid-19-slaget verkade industrin återhämta sig avsevärt. Hösten 2022 var antalet registrerade på Arbetsförmedlingen för kulturmedier rekordlågt och flera etablerade artister tog igen de förlorade åren av spelningar på ett enda år. Sedan vände det neråt igen.

Nu är det inflationen och lågkonjunkturen som tär på stipendier och kulturbidrag. Mellan december 2022 och december 2023 har arbetslösheten ökat rejält, enligt Martin Söderberg, nationell industristrateg på Arbetsförmedlingen kultur media. Arbetslösheten ökar i alla yrkesgrupper inom kultursektorn.

Hur allvarligt hur skulle situationen se ut om vi inte hade en offentligt finansierad kultur? Självklart ännu värre. Den riktigt gamla högern ansåg länge att statligt engagemang i kulturlivet bara borde gå till kyrka, utbildning och forskning. Det fria kulturlivet skulle klara sig själv som evolutionen i allmänhet. Naturligt urval skulle reglera kulturen.

1960 krävde Högerpartiet (som Moderaterna då hette) stora nedskärningar i regeringens kulturbudget. Men efter några år ändrade de sin ståndpunkt och tog sitt förnuft till fånga. I slutet av 60-talet insåg man att flera kulturområden inte kunde bära sina egna kostnader. Inom område efter område föreslog Moderaterna olika statliga åtgärder. Det skulle inte skada om dagens moderata företrädare läste partiets egna protokoll från slutet av 1960-talet.

Ulf Lundén är tidigare kulturredaktör och numera krönikör på hufvudstadsbladet.