I år är det 50 år sedan IB-affären, då Sveriges hemliga militära underrättelsetjänst avslöjades i den vänsterradikala tidskriften FiB/Kulturfront, vilket fick långtgående konsekvenser.
Den svenska underrättelsetjänsten skadades kraftigt av avslöjandena, som skulle ta lång tid att reparera. Samtidigt avslöjades också socialdemokratins dubbla spel och maktfullständighet. För IB var det inte bara en traditionell underrättelsetjänst inriktad på främmande länder. I dess led fanns också en inrikesavdelning som hade koll på kommunister och andra radikaler under vänstervågen. IB var okänd för riksdagen, oppositionen och stora delar av regeringen och det socialdemokratiska partiet.
Intressant nog har journalisten Anna-Lena Lodenius i år gett ut boken Spionjakt i folkhemmet (2023) som berättar om IB och affären. Hon presenterar inte så mycket nytt – det mesta har varit känt sedan länge. Men boken ger en bra sammanfattning av vad som hände, och friskar upp även undertecknads minne. Jag har varit en spionnörd sedan mina tidiga tonåren, och redan då läste jag vad jag kunde om IB-affären. Det fanns en fördel med föräldrar som var bibliotekarier som kunde plocka upp högarna av gamla nummer av Folket i Bild/Kulturfront.
Det var IB-affären det gjorde Jan Guillou berömd, och som säkerligen inspirerade hans böcker om den fiktiva agenten Carl Hamilton. Men det var inte han som gjorde grovjobbet utan han var bra på presentation och PR. Peter Bratt var den som upptäckte IB genom en gammal lumpen, Håkan Isacson, som jobbade för IB. Isacson blev vad vi idag kallar en whistleblower, och levde en plågad tillvaro, med alkoholmissbruk och religiösa funderingar.
Efter att ha satts på spåret genomfördes en omfattande kartläggning och i maj 1973 publicerades den första delen av en serie avslöjanden. I praktiken rullade det mesta av IB:s verksamhet upp. Chefer, anställda, täckadresser och fordon visades upp. Och så den hemliga verksamheten. Först dementerades det offentligt, från regeringsföreträdare och överbefälhavare Stig Synnergren.
Först i höstas greps Guillou, Bratt och Isacson och dömdes till ungefär ett års fängelse för spionage. Rättare hade nog varit att göra det till en pressfrihetsprocess. Och nu ville verksamheten inte dö. Under denna tid föll även Bratt och Guillou ut, och förblir så än i dag.
Det som debatten är mest fokuserat på var inrikesspionage, att IB registrerade kommunister och vänsterfolk, något som säkerhetspolisen hade förbjudits att göra sedan 1969. Det var en följd av att tidigare, 1965, hade den rena underrättelseverksamheten slagits samman till vad som var kallade T-kontoret (efter chefen Thede Palm) med vad som ursprungligen var den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen, och som var dedikerad till att hålla fackföreningarna rena från kommunistiskt inflytande.
Denna S-organisation införlivades delvis i en 1957 skapad Grupp B (senare B-kontoret), efter chefen Birger Elmér, vid Försvarsstabens inrikesavdelning. Efter att ha slagits samman med T-kontoret blev Elmér chef för den nya organisationen. IB kan tolkas som både Informationsbyrån och Inhällning Birger, enligt gammal namntradition. Under kriget kallades den C-byrån efter chefen Carl Petersén. En udda utveckling var att Guillou senare kom ganska bra överens med Elmér, som fick modellera “The Old Man” i Hamilton-böckerna.
Guillou själv reagerade mest på utlandsspionaget och infiltrationen av Vietnam- och Palestinagrupperna. Det var också där, strängt taget, störst skada skedde. Men avslöjandet visade hur S spelade dubbelt och hade hemligt underrättelsesamarbete med västmakterna, samtidigt som statsminister Olof Palme, som stod och ljög om IB, demonstrerade mot Vietnamkriget. Kryddigt nog ska underrättelser om Vietnam föras vidare till amerikanerna.
Efter avslöjandet omorganiserades hela den hemliga underrättelseverksamheten och ställdes under regeringens kontroll och under överinseende av en särskild kommitté. Idag heter det Kontoret för särskild insamling, KSI, och är nästan lika hemligt. Ingen inhemsk aktivitet äger rum. På omvägar har jag hört att en före detta chef för det som idag är Must, den mer officiella militära underrättelse- och säkerhetstjänsten vid Högkvarteret, ska ha sagt att den största förtjänsten med IB-avslöjandet var att man gjorde sig av med allt socialdemokratiskt polisknep.
Hålla koll på dock är vänsterextremism legitim. Nu fick vi aldrig en inhemsk terrororganisation som till exempel Tyskland, men vi var nog ganska nära. Det fanns svenskar som agerade logistiskt stöd för Röda arméfraktionens ockupation av den västtyska ambassaden, och för försöket till kidnappning av statsminister Anna-Greta Leijon. Problemet var snarare formerna för det.
Henrik L Barvå