Det var natt – och jag trodde jag skulle dö | amel


Anne Haavisto berättar om sin ångest som hon har levt med så länge hon kan minnas.

Anne Haavisto berättar om sin ångest som hon har levt med så länge hon kan minnas. Foto: Shutterstock

Panik en natt på fjärde våningen i Rom. Misstanke om sjukdom. Den ångest som är svartsjuk, ger dumma kommentarer, kommer mellan kärleksrelationer.

I medelåldern får Anne Haavisto ett namn för den mörka skuggan som har förföljt henne så länge hon kan minnas.

Det här är en krönika. Åsikter och ståndpunkter är författarens.

Jag föddes med ångest. Tvingad efter två veckors övertid i mammas mage. Jag ville inte gå ut, jag ville stanna i det trånga, tröstande utrymmet. Mamma var 18 år och förlossningen var kall, hård i bister finsk 70-talsstil. När de äntligen fick ut mig höll de bara upp min lilla nakna kropp i luften för att visa vilken sort jag var. Sedan fördes jag hastigt ut ur rummet, som man gjorde på den tiden, utan hudkontakt och mammas hjärtslag mot örat. Mamma trodde att hon aldrig skulle få se mig igen, och när hon hörde rösterna utanför som sa att flickan måste skickas till Helsingfors, var hon säker på att något var fel på mig. De hade dock inte pratat om mig, utan om ett annat barn.

Men mammas rädsla och oro tog nog tag i och höll fast vid alla dessa år. Vi har pratat flera gånger om hennes mardröm på sjukhuset och det mest traumatiska ögonblicket i mitt liv, förlossningen. Med en sådan start i livet är det inte konstigt, tänkte jag senare, när mamma berättade om mardrömmen på sjukstugan. Hon var livrädd och jag fick ingen hud-mot-hud-kontakt efter det som sägs vara det mest traumatiska ögonblicket i livet, födseln.

Jag kastade mig ur sängen, rev upp fönstren och tittade ner på gatan.

Jag var svart i sinnet och grät fläckar i dagboken år efter år. Skrev arg poesi, var rädd för det mesta och levde extrovert för att måla över mitt introverta jag. Svaren kom i medelåldern, när jag fick diagnosen GAD med tillägg av “element av hypokondri”. Mitt första minne av att kanske nästan dö den hemska mörka katastrofdöden var som nioåring när jag flög ensam från Sverige till Finland för första gången. Från baksätet i min farfars bil förklarade jag med min lilla gamla röst att jag måste ha fått blindtarmsinflammation på planet, för det gjorde så ont i magen. Morfar log mjukt i backspegeln och hans leende läkte blindtarmen nästan direkt.

Jag hade förresten kvar blindtarmen fram till 1992 då den av ännu oklar anledning togs bort kirurgiskt när jag bodde i Rom. Och det var i Rom det började, ett stenkast från Colosseum på fjärde våningen. Det var natt och jag höll på att somna när jag plötsligt trodde att jag skulle dö, kastade mig ur sängen, rev upp fönstren och tittade ner på gatan. Som om jag skulle få några svar från någon som gick förbi, som kunde skrika ut till mig att jag inte alls skulle dö just nu, utan hade fått mitt livs första panikattack.

Ångesten som är störande och som är svartsjuk.

Några år senare fick jag diagnosen panikångest. Jag blev av med paniken, men ångesten fanns kvar. Och med ångest som tredje partner i kärleksrelationer blir det ibland trångt. Oron som ska lägga sig däremellan när man sitter i soffan och vill ha lite lugn. Oron som nonchalant sitter på axeln, som pekar, suckar och gör dumma kommentarer. Vem är störande och får dig att må dåligt och vem är svartsjuk.

Att föra in ångest i ett förhållande är riskabelt, chansen för dramatik är förstås överhängande. Då blir jag nervös och livrädd för att bli lämnad, så bäst att samla mod och lämna mig själv. Jag tror att vissa människor har ångest som en konstant skugga. Som är en del av ens personlighet, svår att skämta eller ignorera, som en kroppsdel ​​som hänger nära. Du måste mata den jäveln också, med massor av energi och timmar av oro. Trettio minuter i “ångeststolen”, som rekommenderas i terapisessioner, räcker inte alltid. Ibland behövs flera timmar, vare sig man vill eller inte. Så jag sover, åtminstone väldigt långa nätter och någon timme när skymningen smyger sig på, annars en tid då ångesten gärna rasar.

Men jag får också energi av ångest. Det kan tända min kreativitet, hur många dikter och sånger har jag inte plockat ur det mörka hålet? Kvantiteter. Hur många dåliga sexpartners har jag dragit upp ur ungefär samma hål. Ganska många. Det finns en lyhördhet och sårbarhet för att utveckla ångest, men det krävs övning, mod och tålamod för att bemästra konsten att stå still när den får fäste. Och jag lär mig med tiden, ångest alla nyanser av svart.

Lämna ett svar