Recension: ”Monicas vals” på Göteborgs stadsteater


<

div>

Musikteater

“Monicas vals”
Av Klas Abrahamsson
Regi: Ragna Wei. Medverkande: Sven Boräng, Hannah Alem Davidson, Karin de Frumerie, Ashkan Ghods, Johan Hafezi, Eline Høyer, Carina M Johansson, Emil Ljungestig. Dirigent: Dan Evmark. Musiker: Karolina Almgren, Arvid Jullander, Adam Ross. Musik: Stikkan Andersson, Bill Evans, Bobby Russel, Beppe Wolgers m.fl. Längd: 3 timmar 10 minuter. Scen: Göteborgs Stadsteater.

  Det krävs två för att dansa tango.  Men i "Monicas vals" krävs det tre för att få det att svänga.  Åtminstone om man får tro regissören Ragna Wei, som i uppsättningen av Klas Abrahamssons musikföreställning om Sveriges jazzigaste nationalklenod har tre skådespelare spela Monica Zetterlund i olika skeden av sitt liv.  Ibland är det en stor tillgång, som när alla versioner och scheman möts på scenen.  Eline Høyers unga, sprudlande tjej från Hagfors kontrasteras med Carina M Johanssons dämpade, surmulna, kedjerökande och självkritiska diva.  Karin Frumiere skildrar alla åldrar däremellan med stor tydlighet och är den spelet kretsar mest kring – med all rätt.










  <strong>Det är ibland jämnt</strong> en svaghet med tre olika Monicas på scen, när alla inte är på samma nivå vokalt.  Karin Frumiere löser dock uppgiften på bästa möjliga sätt – nämligen sin alldeles egna.  Med en stabil närvaro och en lätt och luftig ton som växer i styrka under kvällen tar hon sig an Zetterlunds sångskatt.  En extremt lång, musikalisk kavalkad erbjuds – totalt 24 låtar ska framföras före ridån, där skivan "Waltz for Debbie" (i ett unikt samarbete med Bill Evans 1964) utgör navet.
  <div class="picture picture--placeholder" style="padding-bottom:66.7188%">
        <img class="picture__img" src="https://cached-images.bonnier.news/gcs/bilder/dn-mly/5939d453-fb7c-4b65-91e4-340fcfb1361c.jpeg?interpolation=lanczos-none&downsize=520:*&output-quality=80" srcset="https://cached-images.bonnier.news/gcs/bilder/dn-mly/5939d453-fb7c-4b65-91e4-340fcfb1361c.jpeg?interpolation=lanczos-none&downsize=520:*&output-quality=80 520w, https://cached-images.bonnier.news/gcs/bilder/dn-mly/5939d453-fb7c-4b65-91e4-340fcfb1361c.jpeg?interpolation=lanczos-none&downsize=1040:*&output-quality=60 1040w" sizes="520px" alt=""Monica's Waltz" is played at Gothenburg's city theater."/>

  </div>

Foto: Ola Kjelbye

  Klas Abrahamsson har själv kallat sin pjäs för en drömpjäs, men det kan varken maskera eller kompensera för att manuset är tunt.  De fragmentariska, artiststereotypa scenerna fungerar mest som en ursäkt för att spela Zetterlunds musik.  På vägen hinner vi med några snabba besök i både Hagfors, Hasse och Tage-land, Bill Evans ateljé, Marlon Brandos sovrum – och botten på spritflaskan.  Som en silverglittrande röd tråd följer idolen Ella Fitzgerald med i bakgrunden, en roll som delas mellan Hannah Alem Davidson och Carina M Johansson.  De iakttar och ifrågasätter Monicas musikaliska utveckling från jazzsångerska till revyartist.  Speglar Monicas egen inre kamp, ​​förstås.
  <strong>Ett drömspel är</strong> å andra sidan en passande beskrivning av Helga Bumschs läckra scenografi.  Den stora roterande scenen roterar som en svart grammofonskiva och rymmer både den jazziga fyrmannaorkestern (dirigerad av Dan Evmark) och strödda minnesfragment.  Ett enkelt träskåp med pardörrar, vars insida är klädd med björkskogstapeter, förvandlas till en allmän parkscen.  Circles of light bildar både en exklusiv jazzklubb och en prålig revykuliss.
  Men stilrena scenlösningar och några starka sångnummer räcker inte för att få framträdandet i mål.  Tyvärr saknas det drama och dynamik för att fylla spelets drygt tre timmar.  "Monicas vals" landar i lättsmält musikteater i en överdimensionerad kostym.
  <em>Läs mer</em> <em>scenrecensioner</em><em>.</em>

Lämna ett svar