Recension av ”Tremor” av Teju Cole om västerländsk kanon


Roman

Teju Cole

“Darrning”

Random House

Kommer på svenska på Natur & Kultur i maj 2024

En man står framför en häck och ska ta ett fotografi av den blanka, mörka busken. Han ställer försiktigt upp sitt stativ och hinner ta två bilder innan en röst från huset på andra sidan häcken ropar aggressivt till honom. Mannen svarar, i en medvetet vänlig ton, att han är en konstnär och att han bara fotar häcken. Han är van vid den typen av skällande röster, de ger honom en spänning i nacken. Det får man inte göra, säger rösten från huset, det här är enskild egendom. Mannen packar ihop kameran och stativet och går.

Inledningsscenen i Teju Coles nya roman “Tremor”, nyutgiven i USA och England, placerar huvudpersonen Tunde i en situation som är typisk för Cole. Det har en mening, men inte bara. Det är rasistiskt, men inte bara det.

975c0e2f 50d0 49ea 9df3 dab8c1cd769f


Tunde är professor vid ett prestigefyllt universitet i Cambridge, Massachusetts – vi ska vara Harvard – närmar oss femtio och gift med Sadako. Vi möter en person som håller livet på säkert avstånd. De viktiga känslorna, de som är värda att gräva i, kommer från konst, musik, litteratur. Tunde vill förtrolla världen och är samtidigt till stor del avskuren från sitt eget känsloliv. Det är dock omöjligt att lära känna Tunde utan att tänka på huvudpersonen i Coles förra roman, “Öppen stad”, som kom 2011 och blev hans internationella genombrott. Julius var runt trettio och levde ett oregelbundet liv i New York där han gick på oändliga promenader. Kärnan i “Öppen stad” var en obearbetad sorg. I “Tremor” finns en annan tydlighet, Tunde har en mer etablerad karaktär, han behövs i både sitt yrkesliv och sitt privatliv. Här finns också en akut politisk verklighet som tvingar sig på Tunde, vare sig han vill det eller inte. Där Julius var flyktig är Tunde vältalig.
Själva händelseförloppet: Via incidenten vid häcken kommer vi in ​​i en underbart bekväm New England-miljö. Det finns helgutflykter för att shoppa antikviteter, livliga middagar i vackra vardagsrum, resor till födelsedagsfester i Los Angeles och konstutställningar i Bamako och Paris. Spänningen i tråden i Tunde och Sadakos relation är inte värre än att veta att de kommer att lösa det. Men det är inte historien – den om den borgerliga intellektuella klassens göranden och ljud – Cole är ute efter att berätta. Hans sökarljus letar sig över helt andra ytor.

Tunde har gjort resan, han har gått in i rummen som tillåter udda nummer av hans slag och har kommit ut på andra sidan

Coles förhållande i tiden kan inte materialiseras genom fiktionens krav på handling och logisk framåtrörelse. Kanske kommer det att göra några besvikna. Jag tolkar den trasiga, vinjettbaserade texten som ett försök att fånga livet genom att skildra medvetandet hos en person som tillbringar större delen av dygnets timmar i sitt eget huvud. Han är besatt av att kartlägga och förstå och se samband. Den verkliga konflikten består i Tundes inre kamp, ​​den om hur han ska förhålla sig till det han älskar mest: den västerländska kulturkanon som ibland ger livet mening, ibland förbitrar det med sitt gift och sitt förakt och våld. Här någonstans kommer vi till brännpunkten i Coles författarskap. Det för tankarna till en uppmärksammad essä i tidningen New Yorker 2014 där han reflekterar över James Baldwins vistelser i Leukerbad i Schweiz på femtiotalet och hans upplevda utanförskap från den västerländska kulturen. Inte utan ett visst mått av tillrättavisning av Baldwins sorgsna känsla av utanförskap, deklarerar Cole trotsigt: “Jag känner ingen alienation på museer.” Sextio år har gått sedan Baldwins text från den lilla alpbyn, resonerar Cole i uppsatsen, och världen har förändrats. Han avskyr det han kallar Baldwins självförnekelse, han vill inte ha något med det att göra. Det ska inte tillåtas smitta på honom.
Detta tillvägagångssätt är nästan identiskt med Julius i Open City. Tunde, å andra sidan, är inte lika följsam och undviker friktion i sina sociala interaktioner. Läs rasistiska situationer. Tunde har gjort hela resan, han har gått in i rummen som tillåter udda siffror av sådana som honom och har kommit ut på andra sidan med sin anställning vid ett av världens mest välrenommerade universitet. Nu låter han ilskan ta form, han är otålig, märkligt kritisk, men det är inte bara en ilska mot en ojämlik värld utan också mot honom själv. Tunde frågor om genrer som reseskrivande och resefotografering har blivit döda begrepp, värdelösa i vår tid – just de områden där författaren Cole själv framgångsrikt verkar.

Kan göra vad som helst estetiskt intressant att komma ut av konst som fungerar på vampyriska termer? Vid ett tillfälle riktar Tunde kameran mot en senegalesisk man som säljer souvenirer utanför Louvren i Paris, en ofarlig gest i Tundes ögon. Mannen konfronterar honom och kräver att han raderar bilden. Tunde vägrar. Vem äger bilden? Vem får rätten att fotografera vem? Coles lek med det autofiktiva ämnet och vad det kan veta om sig självt är fruktbart, underhållande. Jaget lyckas på något sätt alltid hitta sig själv i hyttventilen.
Mot slutet, efter en varm och rejäl middag, går Tunde ut i den isiga, kolmörka natten, ställer upp sitt stativ framför häcken och skott. Är det en hämnd, en seger eller en nedskjutning av privat egendom, som har speciella konnotationer i ett land som USA? Kanske allt på en gång.
Läs fler recensioner av aktuella böcker.

Lämna ett svar