Kriget mellan Israel och Hamas har skapat en debatt som uppvisar otäcka tendenser.
Den är väldigt ond och visar exempel på bristande historia och rena felaktigheter. Tonläget är alarmerande och det verkar vara en konsekvens av “paradigmskiftet”.
Moderaternas statsminister kallar Socialdemokraterna i riksdagen för “terrorromantiker”. Kristdemokratiska ungdomsförbundets ordförande Stefan Sarmes kallar Magdalena Anderssons svar för “pinsamt skådespeleri”. Enligt honom var det “en uppenbart inövad handling”. En liknande beskrivning gjorde en kvinnlig ledarskribent i Dagens Nyheter.
Hur uppstår sådana tankar? Jag läser just nu Henrik Berggrens bok “Landet utanför”. Den handlar om Sverige och kriget 1943-1945. Han visar hur opinionen såg ut i Sverige på den tiden. Det var vänstern och några liberaler som tog avstånd från nazismen. I den mån det fanns antisemitiska åsikter uttrycktes de av regeringen och dess högerpolitiska företrädare. Att högerpartierna idag anklagar vänstern för att vara antisemit kan, trots att många år har gått, bero på att de fortfarande bär på ett kollektivt dåligt samvete.
Högerpolitiker och opinionsbildare turas om och attackerar vänsteranhängare för att de är antisemiter. Varje kritiker av Israels tanklösa bombningar av Gaza blir ett mål i det nya debattklimatet. Detsamma gäller för de miljoner runt om i världen som har fyllt gatorna för att stoppa galenskapen.
Hans Skagerlind
