Denna vinkännares sanning kom till mig när jag satt förstummad på en vårdcentral och fick en kompakt och hängande vaxpropp i örat borttagen med en högtrycksspruta.
Att knäcka hörlurarna är ett passande uttryck för samma fenomen, även om det mest används som en varning när någon inte är tillräckligt uppmärksam.
Tänk hur många sinnesorgan och ansiktsdrag som bidrog till små, vackra ord: örsnibb, nässpets, hakspets, blinkning, lite hår, kindkyss, huvudvård.
Örsnibben tillhör en mer brutal grupp besläktade ord som näsbränna och tandtroll.
Så vitt jag vet förekommer läppsmäll bara i ordspråket: Man ska inte hänga läppen för att man har gått på grund, det händer alltid något, man kommer alltid säkert fram…
En gång för sjuttio år sedan, i första klass i grundskolan, hade killarna i klassen, eller några av oss, gjort något roligt, förmodligen mot tjejerna, som fick alla att krypa. Vi fick köa utanför klassrummet. Fröken släppte in oss en efter en och klippte – hela tiden tittade tjejerna på, till och med förväntansfulla framför varsin ekande öronvärmare som de också sa.
Mitt blockerade öra påminde mig också om skolinspektören som kom för att besöka klassen en dag. För att tona ned sin roll som inspektör undersökte han slentrianmässigt vad vi visste om svenska landskap och städer. Han frågade vilka städer som finns i Närke. När ingen visste mer än Askersund och Kumla pekade han på örat. Då ropade en ljushuvud:
– Vaxholm!
Proppen i örat var hård som en sten. Sköterskan spolade och spolade.
– Nu kan jag se trumhinnan! sa hon när pluggen äntligen gav vika.
För att testa min återupplivade hörsel gick jag på kvällen till en öppen repetition med musikbolaget Stråk & Blås som spelade loungemusik på tjugofemte våningen på Söder Torn med utsikt över hela den vinterfrusna staden och fler upplysta fönster än frostbitna flanörer.
Och tro det eller ej: Jag har inte ens hört talas om mannen med bättre hörsel.
Läsa fler karossserier av Sävermantill exempel om förr i tidens uniformer och när Stockholm är som bäst.
