Infiltration och korruption av svenska myndigheter har enligt en ny rapport nått och systemhotande nivå. Samtidigt får vi skylla oss själva lite.
Forskaren Carina Gunnarson har på uppdrag av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, undersökt hur organiserad brottslighet utnyttjar och infiltrerar myndigheter. Det är nedslående läsning.
Enligt rapporten är kommunerna särskilt utsatta. Det är inte konstigt. I butiken av välfärden konsumeras på kommunnivå. Årligen betalas stora belopp ut i form av bland annat skolpeng, assistansersättning och försörjningsstöd ut. Kommunerna har också stor makt när det gäller utskänkningstillstånd, upphandlingar, stöd till föreningar, markanvisning och bygglov. Makt som i regel förvaltas av ett fåtal tjänstepersoner.
”Stora välfärdsresurser För lokal nivå kan mediabevakningen vara mindre omfattande och kontrollmekanismerna svagare än på nationell nivå”, sammanfattar SNS. Det är en viktig poäng. Kommunerna saknar i dag extern revision. Detta försvårar dels arbetet mot korruption i en för de kriminella mest intressanta delarna av det offentliga, dels blir det korruptionsindex som rankar Sverige som väldigt lite korrupt inte korrekt. Det missar ju kommunerna.
En annan typ av infiltration sker i rättsväsendet. Häromveckan åtalades en kvinna som jobbade vid Attunda tingsrätt för att vid upprepade tillfällen ha lämnat ut hemlig information till en man i Turebergsnätverket från Sollentuna. Information som inverkat menligt para polisens arbete.
Trots att rapporten lyfter Problemen med kriminella som infiltrerar eller påverkar myndigheter är det ändå värt att fundera kring om svensk korruption ökat radikalt eller om den bara blivit mer som andra länder. Skillnaden är snarast att svensk korruption tidigare handlade mindre om pengar och mer om partibok och kontakter.
För vi har en stor offentlig sektor med många platser vid köttgrytorna. Det går inte att bortse från känslan att både tillsättningen av dessa positioner och besluten lite väl ofta gynnat det parti som haft makten längst samt dess rörelser. Denna uppfattning att det är okej när vi gör det i kombination med svenskans lite väl stora tro på det offentliga som gott och felfritt torde ha underlättat för kriminella gäng att flytta fram sina positioner. Vi har ju inte haft kontroll nog.
Gunnarson kommer även med en del kloka förslag. Bland annat att lyfta fler beslut från enskilda tjänstemän till nämnderna. Förutom att minska risken för otillbörlig påverkan kan detta ge mer förankrade beslut. Tjänstemän behöver inte ens bo i kommunen de styr, medan politikerna tvingas träffa väljarna i matbutiken.
Carina Gunnarson föreslår också bättre kontroll av man anställer. Även om det riskerar att slå fel mot de som vill göra gott men som har en släkt som inte delar av dessa ambitioner är det ett vettigt förslag. Det är också rimligt med ökad extern kontroll. Varför inte ge Riksrevisionens ansvar för kommuner och regioner?
Ökad kontroll är bra men kommer samtidigt inte åt grundproblemet. Det offentliga är fortfarande för attraktivt för dem som vill ha en personlig agenda. Därför måste vi minska det offentliga dragningskraften genom att begränsa både makt och mängden skattemedel som förvaltas.
