Men nu satt jag i bilen, 39 år gammal, och kände – absolut ingenting. Jag hörde tonerna och lyssnade på orden men var lika oberörd som om det var ljudet av diskmaskinen som lekte. Jag rörde om av obehag.
Jag tänkte: har min själ dött? Går jag in i någon form av depression? Eller har jag nu äntligen tappat bort de sista resterna av barnsinne? Det är något som inte stämmer.
Jag började inventera mina senaste minnen. När kände jag senast starkt – så intensivt, omvälvande starkt – för ett musikstycke? Jag kom inte ihåg det. För konsten? Jag kom inte ihåg det heller. Före litteraturen? Knut Hamsuns gamla klassiker “Famine” fick mig att le några gånger häromveckan, men den var av rent intellektuell karaktär. Jag kunde inte komma ihåg när jag senast upplevde den magiska glädjen som kom från att spela Sega 16-bit som barn, öppna ett paket basketkort eller se en idol uppträda live på scenen. Du vet, när upplevelserna var så intensiva att du inte hade någon chans mot tsunamin av känslor som sköljde över dig.
Jag behövde svar på hur mitt nuvarande tillstånd hade kommit till. Så jag gjorde det jag alltid gör när jag är nyfiken: jag vände mig till den vetenskapliga litteraturen. Vad händer egentligen med hjärnan när du blir stor? Finns det en förklaring till min förlorade förmåga att känna omvärldens förtrollning?
Jag upptäckte att bebisar föds med 100 miljarder hjärnceller – cirka 15 procent fler än de kommer att ha som vuxna. När individen växer upp genomgår hjärnan en process som kallas “synaptisk beskärning” – beskärning av nervkontakter. Denna omfattande gallringsprocess slutförs någon gång runt 20 års ålder. En vetenskapsman beskriver det som att den mogna hjärnan är som en utsökt skulptur uthuggen ur ett marmorblock av nervceller.
Under en tid i livet var världen förtjusande magisk, men också fruktansvärt trollkarl.
De nervbanor som inte “beskärs” under barndomen och ungdomen stärks i vuxen ålder med en ökad mängd vit hjärnmateria så att signalen mellan dem färdas snabbare. Mellan 25–30 års ålder når den prefrontala cortexen i pannloben full utveckling. Denna del av hjärnan har viktiga funktioner för bland annat planering, omdöme och impulskontroll. Allt vuxet, med andra ord.
Det är här någonstans på vägen som barnens förmåga till magiskt tänkande – och känsla? – går ut. Att jag tappat mitt barnsinne – eller om det är min själ som har dött? – alltså kanske på grund av massakern på 15 miljarder hjärnceller och en överaktiv frontallob.
Men medan jag läste den vetenskapliga litteraturen började jag plötsligt komma ihåg fel sidor av den barnsliga hjärnan. Jag kom ihåg den intensiva rädsla jag kunde känna inför mina egna vanföreställningar. Den förlamande ångesten över att en gul väska fladdrade i vinden var ett tecken på min egen nära förestående död, eller paniken som infann sig när jag med jämna mellanrum insåg att mina föräldrar faktiskt var främlingar som hade klätt ut sig till mina föräldrar. En stor del av min barndom gick åt till att vara helt livrädd för mina egna fantasier. Det var hemskt.
Jag satte på Eminems “Stan” igen. Jag försökte framkalla känslan från när jag var 15, men kunde bara svagt uppfatta den; det var som att försöka föreställa sig färgerna i ett blekt fotografi. Under en tid i livet var världen förtjusande magisk, men också fruktansvärt trollkarl. Jag sörjer det, men vid närmare eftertanke är jag också glad att det är över. Den övermogna hjärnan för med sig – som allt annat i världen – både gott och ont. Jag hör de sista orden i refrängen: “Det påminner mig om att det inte är så illa. Det är inte så illa.”
Musikminnen
2013 släppte Eminem en spektakulärt dålig uppföljare till “Stan” som heter “Bad guy”. På något sätt känns det bra att inte vara ensam om att tappa vissa förmågor med åldern.
Studier har visat att musikframkallande minnen kan hjälpa Alzheimerpatienter att återuppleva positiva upplevelser från tidigare i livet.
Läs mer:
Här är låtarna som imponerade mest på dig – eller hur?
