Jon Fosse på Rinkeby bibliotek: ”Rörande upplevelse”

Sedan satsningen startade 1988 har 23 av 35 nobelpristagare i litteratur träffat skolelever från Tensta och Rinkeby under Nobelveckan i december.
Årets litteraturpristagare, norrmannen Jon Fosse, valde tidigt att inte göra intervjuer med journalister under vistelsen i Stockholm – men han kommer till Rinkeby bibliotek.

Ute på torget snön smälter när den 64-årige författaren och dramatikern, flankerad av två barn i tomteluvor, kliver in på biblioteket. Strax efter att han slagit sig ner på första raden startar fredagsförmiddagens program med att Askebyskolans kör tar plats på lilla scenen. Efter att de avslutat sin föreställning med “Varje vackra stjärna” brast salen, full till bredden av elever, lärare, kommunpolitiker och nyfikna reportrar, ut i applåder.
Därefter väntar ett moderat scenprogram där skolelever från Askeby skola i Rinkeby och Enbacks skola i Tensta presenterar de olika projekt de arbetat med under hösten: konst, dikter, studiebesök – allt inspirerat av Nobelpriset och Jon Fosses texter.

När Jon Fosse började skriva poesi, under uppväxten i norska Vestlandet var han ungefär i samma ålder som barnen på Rinkeby bibliotek. Efter hand ledde poesin till romanskrivande och 1983 debuterade han med “Raudt, svart”. Men det är som dramatiker han är mest känd, framför allt internationellt. Många är de Fosse-pjäser som har satts upp på kända teaterscener runt om i världen.
Ändå ser han sig själv främst som en poet. Och han fortsätter att återvända till prosan – nu senast med jätteverket ”Septologin” – och till platsen där han växte upp.
När några elever läser upp dikter de skrivit om områdena där de bor ser Jon Fosse märkbart förbluffad ut.
Även om han inte gör det använder sitt eget liv som material i litteraturen, platsen där han tillbringade sin barndom, det lilla samhället vid Hardangerfjorden, med dess höga himmel och smeka fiskebåtar, fortsätter att träda in i hans författarskap.
– Det är mitt landskap. När jag först såg världen var det det jag såg och jag är fortfarande väldigt influerad av de där synintrycken, berättade han när DN träffade honom i Bergen dagen efter att Nobelpriset tillkännagavs.

sa han också att skrivandet, för honom, var “ett sätt att leva”.
– Det är en säker plats. När jag började skriva, när jag var tolv år, skrev jag för min egen, hemliga plats. 50 år senare skriver jag fortfarande för den platsen, och det är lika hemlighetsfullt idag, Nobelpris eller inte.
I sin Nobelföreläsning, som han höll dagen före besöket i Rinkeby, utvecklade han sin bild av skrivandet som en trygg plats:
– Den norske poeten Olav H. Hauge har skrivit en dikt där han jämför skrivandet med att vara barn och bygga kojor i skogen, för att sedan krypa in i dem, tända ljus och sitta där och känna sig trygg under mörka höstkvällar. Jag tycker att det här är en bra bild, också för hur jag upplever skrivandet. Nu – som för femtio år sedan.

Scenprogrammet på Rinkeby biblioteket avslutas med att ett par elever får berätta för Jon Fosse vad de tycker om hans texter.
– Jag känner mig som du ibland, säger en av tjejerna. Ibland vill man bara vara ensam.
En annan beskriver Fosses texter som gåtor.
– Du skriver om det outsägliga. Som ett mysterium som ligger under jorden och väntar på att bli avslöjat.
När Jon Fosse kliver upp på scenen för att tacka ler han stort.
– Det här var väldigt starkt, det var en gripande upplevelse för mig, säger han när han får Nobelhäftet som eleverna sammanställt.

Efteråt blir det kaffe – te, muffins, frukt – och en pratstund mellan Jon Fosse och eleverna. Inga vuxna är välkomna till bordet, denna tid är för barnen.
– Han var väldigt trevlig. Man fick lära sig mycket mer om honom och hans skrivprocess, säger en av eleverna, elvaåriga Faiza Hossain från Askebyskolan, efter att hon fått ställa frågor till litteraturpristagaren.
Klasskamraten Selma Ben Haj Dahman håller med:
– När man märkte hur snäll han var slutade man vara så nervös.

Under hösten har de både läst flera texter av Jon Fosse och framför allt fokuserat på hans “Sömnlösa” från 2007. På scenen tidigare på förmiddagen presenterade de ett färgsprakande skåp som de gjort med inspiration från kortromanen, som handlar om ca. det unga paret Alida och Asle.
– Han skriver väldigt bra. Jag tyckte verkligen synd om Alida och Asle, säger Faiza Hossain.
– Ja, för ingen ville hjälpa dem, och Alida var bara 17 år när hon blev gravid, fortsätter Selma Ben Haj Dahman.

Även femtonårige Abdisalan Hamza från Enbacksskolan är nöjd med morgonen. Från scenen fick han berätta för Jon Fosse om sitt modersmål somaliska och vad det betyder för honom.

Jon Fosse skriver på nynorska, ett språk som cirka 10–12 procent av Norges befolkning uppfattar som sitt skriftspråk. Abdisalan Hamza säger att han kan känna igen sig i viljan att uttrycka sig på det språk han uppfattar som sitt eget och känner sig mest bekväm med.
– Somaliska är väldigt speciellt för mig, det är språket som får mig att känna mig som hemma.
För Abdisalan Hamza har det bästa med att jobba med Nobelpriset under hösten varit att få åka på studieresor till bland annat Stadshuset och Börsen.
– Vi fick träffa så många olika människor. Det har jag gillat.
Vad tycker du om att en nobelpristagare kommer till Rinkeby?
– Att det är chockerande, att han kommer hit från alla håll. Många ser på Rinkeby på fel sätt. Nej, allt kanske inte är perfekt här, men vi bygger upp det. Så det känns speciellt att han kommer hit. Speciellt eftersom han valde att inte prata med reportrar. Istället väljer han att prata med oss ​​studenter och unga.

Läs mer:
Jon Fosse: Skrivandet kanske till och med räddade mitt liv
Jon Fosse: “Jag tänkte försöka bete mig och komma till Stockholm”
Leif Zern: Jon Fosse och hans dubbelgång