Teater
Pinocchio
Av: Carlo Collodi dramatiserad av Peter Dupont Weiss och Katrine Wiedemann. Regissör: Katrine Wiedemann. Med: Marta Andersson-Larson, Anna Bjelkerud, Ashkan Ghods, Kjartan Hansen, Anna Harling, Eline Høyer, Simon Rajala, Odin Romanus. Scenografi och kostymdesign: Maja Ravn.
Maskdesign: Jessica Cederholm. Ljusdesign: Joakim Brink. Ljuddesign: Dan Andersson. Koreografi: Lidia Wos. Dramatiker och svensk översättning: Sisela Lindblom. Göteborgs stadsteater, Stora scen. Speltid: 1 timme och 55 minuter.
När den danska regissören Katrine Wiedemann väcker “Pinocchio” till liv på Göteborgs stadsteater (eller det gör faktiskt skådespelaren Odin Romanus, men det återkommer jag till) är det i form av en livlig och lekfull uppsättning som både blandar och lånar vilt från sagan, filmen och samtiden. Precis som i Guillermo del Toros filmatisering från 2022 utspelar sig handlingen i en fascistisk och nationalistisk stat, som förbereder sig för krig. Här möter vi en våldsamt bearbetad och underhållande vuxenberättelse om medverkan och grupptryck, snarare än originalets moraliserande barnberättelse om den olydiga träpojken som ljuger så att näsan växer. På scenen är Pinocchio mer marionett än lögnare, även om han vid ett tillfälle balanserar en två meter lång stång framför snooket, som måste befrias från sin vikt på en tom plats i publiken.
Uppsättningens storhet vilar helt åt det uppfinningsrika hållet, den snabbfotade ensemblens rika persongalleri och Maja Ravns stilrena och till synes enkla scenografi. I början tornar en gigantisk tom trävägg över scenen, en tabula rasa om man så vill. Här ritas rekvisitan med en svart penna. En säng, en dörr, en öppen spis skapas med snabba drag, men kommer till verklighet genom skådespelarnas samspel. Spelet bygger på komisk slapstick, med både blinkningar och ljudeffekter från den tecknade världens värld.
Det gör Odin Romanus en sagolik söt och rörande Pinocchio med pomadat hår, som rör sig obekvämt och marionettlikt genom livet, med flaxande ögonlock och stelt svängande armar. I första akten är han en bortskämd pojke, som får sin stackars pappa Geppetto (snyggt gestaltad av Kjartan Hansen) att offra allt för ett par byxor och en ABC-bok. I omvärlden vill han inget hellre än att passa in och låter sig naivt förföras av både elaka klasskamrater och högt uppsatta militärer, utan att lyssna till varningarna från Marta Andersson-Larsons blå älva. När han värvas som kanonmat till fronten tror han att han hamnat på en utlovad lekplats.
När Pinocchio äntligen blir människa kan man inte låta bli att betrakta det mer som ett straff än en gåva. Människorna omkring honom krigar bara, mobbar och bedrar. Det är lätt att lämna Wiedemanns komiska men mörka berättelse desillusionerad. Men det finns också hopp här – Pinocchio blir människa i det ögonblick han osjälviskt räddar sin far från att drunkna. Det är först med utsträckt hand mot sin nästa som man blir en människa värd namnet.
Läs fler scenrecensioner och läs fler texter av Isa Andersson.
