Mårten Blomkvist: ”Katinka Faragó kunde säga ifrån”

Hon hade stort lockigt mörkt hår, ett namn som inte såg ut som någon annans, och hon ingick i Bergmans innersta krets. Och hon var där länge. Katinka Faragó blev mycket mer känd och betydelsefull än ett scripta brukar bli.

Det var som manus hon serverade svensk film länge. Ett manus håller ordning, ser till att manuset följs och att pyjamasen skådespelaren går och lägger sig i också finns med i tagningen där han går upp på morgonen. Sedan tog Faragó steget – förmodligen inte så långt – över till rollen som produktionsledare och producent.

I decennier var det en del av erfarenheten av svensk film är att regelbundet se “KATINKA FARAGÓ” sticka ut bland alla vanliga “-son”, “-gren” och “-berg” namn på produktionsuppgifterna. Hennes namn fanns där i “Sommarnattens leende” (1955, Bergmans genombrottsfilm), “Det sjunde inseglet” (1957), “Nattvarden” (1963), “Älskare” (1964), “Emigranterna” ( 1971), “Fanny och Alexander” (1983), “Resan till Melonia” (1989), “Populärmusik från Vittula” (2004) och ytterligare cirka 120 filmer.

I Faragós och väninnan Birgitta Kristofferssons bok “Katinka och regisörerna” från 2008 berättas om en ungersk judisk bakgrund. Katinka föddes dock i Wien och trodde att hon inte hade några rötter någonstans. Pappa Alexander skrev filmmanus, vilket ledde till hans dotters absurt tidiga start i filmbranschen.

Utan sin tuffhet hade hon inte klarat sig med Ingmar Bergman.

Under inspelningen av “Loffe blir polis” (1950), en av “Loffe”-filmerna som Faragó senior skrev tillsammans med Arne Mehrens, höll Katinka koll på regissören och huvudpersonen Elof Ahrles hund. När manuset försvann till ett annat jobb fick Katinka Faragó ta över manusboken. Hennes jobbcoachning: “Förlora inte det”.

Katinka Faragó var tretton. Från och med detta ögonblick verkar filmindustrin ha tagit henne för given. Hon var 17 år när hon 1954 fick uppdraget att vara manusförfattare till “Kvinnodröm”, hennes första samarbete med Ingmar Bergman.

I sin egen version av omständigheterna, återgiven i “Katinka and the Directors”, fördes hon direkt från sin examen till filmbolaget Sandrews kontor. Hon fick veta att hon i sommar skulle jobba med Ingmar Bergman, ökänd för hans svordomar. “Nej!”, sa hon. “Fröken Faragó kommer såklart”, sa studiochefen. “Ingen annan vill,” tillade han psykologiskt.

Katinka Faragó bet i kulan, lärde sig att hantera det arga geniet. Hon arbetade kontinuerligt med Bergman ända fram till tv-produktionen “Efter repetitionen” 1984, från 1975 som produktionsledare.

Utan sin tuffhet hade hon inte klarat sig med Ingmar Bergman. Katinka Faragó skulle nog kunna säga ifrån. När hon och Mai Zetterling krockade under inspelningen av Zetterlings debut “Lovely couple” skildes de spårlöst åt. Den ryske regissören Andrej Tarkovskij var också svår att ta med när Faragó var produktionsledare på “Offret”, men anteckningarna i hans dagböcker, publicerade som “Martyrology” (2012), inger respekt för hennes professionalism.

Hon blev skadad ut när hon tillsammans med en annan veteran, Waldemar Bergendahl, producerade Carl-Gustaf Nykvists “Blankt vapen” (1990). Filmen var en katastrof, Katinka Faragó och Bergendahl verkade ha skött filmen med vänster hand, det såg inte bra ut när tidningarna forskade om fiaskot. Det var svårt.

Det var en klumpighet i protokollet, som annars är av en klass få lämnar bakom sig. I fem decennier räknade man i den svenska filmbranschen med att hon höll i manusboken, tillsammans med allt annat som fanns kvar där, som om det var nitat.

Här hittar du andra minnestexter.