Recension: Jean-Baptiste Andrea mustig i ”Vaka över henne”

Michelangelo “Mimo” Vitaliani är en stackars liten skurk när han skickas iväg för att bli stenhuggarlärling hos en sorts farbror i en liten by i Piemonte. Första världskriget rasar och allt är kaos. Zio Alberto visar sig vara en elak jävel, en slavförare och översittare som aldrig slutar håna Mimo för hans medfödda kortväxthet.

Men inombords bär pojken fröet till något stort, och han är redo att göra vad som helst för att släppa lös sin gåva att forma block av marmor till eftertraktade, till och med gudomliga, statyer. Mötet med Viola Orsini, dotter till en rik man i samma ålder som byn, blir avgörande. Hon vägrar också att fastna i en eller annan smal fälla. Hon är ett påläst barn med intellektuella och högtflygande ambitioner. Kärleken mellan Mimo och Viola är omedelbar men platonisk nog att hålla, trots många svek.

Det är knappast varje år belönar juryn för det franska Goncourt-priset en klassisk page-turner. Men ibland kan det så klart överraska. 2023 föll den ofta obehagliga och bråkiga institutionen till “Vaka över henne”, som nu kommit i en smidig och mycket elegant svensk översättning. Priset, Frankrikes finaste, är bara 10 euro men genererar vanligtvis en rejäl försäljningstopp. “Watch over her”, sticker ut som en av de mest sålda vinnarna och har redan översatts till 34 språk.

Jean-Baptiste Andrea är redan manusförfattare och filmregissör: han är inte rädd för att avsluta nästan varje kapitel med en cliffhanger av det mer dramatiska slaget och låta historien springa rasande mellan olika tidslinjer. Det är publikbehagligt men förföriskt skickligt och maximalt driven av en berättare som dessutom är fint inlärd på det där lite gammaldags sättet. En som inte är rädd för att kasta in ett unket matinéäventyr i det litterära finrummet.

Bakom den återhållsamma titeln “Vaka över henne” döljer sig en litterär plusmeny full av katolskt mystik, färgstark kulturhistoria och svindlande kärlek med det turbulenta, europeiska 1900-talet som bakgrund. Tänk Umberto Eco och Dan Browns kärleksbarn som ständigt har foten på gaspedalen.

Vid sidan av Mimo och Violas omvälvande liv erbjuder romanen flera spektakulära förvandlingsnummer. Fonden inkluderar fascismens framväxt under den italienska mellankrigstiden, samt modernismens framväxt. Mimo blir som en Zelig-figur. I kraft av växande konstnärskap och status rör han sig fritt i samhället. Umgås med toppen inne i Vatikanen, festa med konstkändisar som Giacometti och Brancusi och ta emot beställningar från Mussolini själv. Maktens många olika ansikten.

Andrea har imponerande skådespeleri, men några pinsamma blinda fläckar när det kommer till kvinnor. De är antingen horor med “mäktiga lår” eller, ja, ömma alternativt intelligenta madonnor. En märkligt genuskonservativ kontrast till den inneboende gåtan, utan att säga för mycket.

Men Mimos historia är fascinerande nog för att du ska stå ut med en liten manlig sjunken och grus i maskineriet. I romanens nutid, som utspelar sig på 1980-talet, ligger den lilla skulptören döende i ett kloster. I källaren under honom ligger hans sista mästerverk, en pietà i hans välkände namnes anda. Det är skulpturen, gestalten av Maria med sitt vuxna, döda barn i famnen, som måste “vakas över”. Folk hade klagat förut, när “hon” var offentlig. Människorna var för rörda, nästan oanständigt upphetsade.

Kombinationen av andlig gåta och – trots alla fyrverkerier – en känslig reflektion över konstens kraft att förändra blicken binder ihop väskan på ett riktigt överraskande sätt.

Läs mer texter av Helena Lindblad och fler recensioner av ny litteratur.